Mina möten med djuren

torsdag, 4 oktober, 2012

Förra vintern var jag med om några möten med djur som det inte är så vanligt att man ser i den skånska naturen. Detta har jag till dags datum hållit för mig själv med hänsyn till att djuren skulle få vara ifred.
Jag vill påpeka att jag inte använt photoshop och att djuren absolut inte är inklippta i bilderna.

Det började när jag en vinterdag åkte till Kullaberg i nordvästra Skåne för att fotografera landskap.
Vädret var bra, och medan jag väntade på det fina kvällsljuset, satte jag mig vid strandkanten för att ta en fika.
Då fick jag se en märklig figur ett hundratal meter bort som stod på en sten och speglade sig i den blanka isen. Även om det är minst sagt sällsynt utmed den skånska kusten, förstod jag snabbt att det var en isbjörn jag hade träffat på. Eftersom det var landskapsfoto jag tänkt mig, hade jag inte rätt objektiv på kameran och kunde inte ta någon närbild av isbjörnen.

Isbjörnen Björn vid Kullaberg

Isbjörnen speglar sig i isen vid Kullaberg

Vi betraktade varandra en bra stund och det kändes att vi fick en bra kontakt. Vi blev snabbt vänner och jag bestämde mig för att kalla isbjörnen för Björn.
Efter en stund började Björn närma sig, och snart var avståndet endast någon meter.
Jag tog en bild på honom, bjöd på kex och klappade honom lite på nosen, innan han lommade i väg över isen och försvann ur synhåll.

Min nya vän Björn kom fram till mig och fick lite kex.

Min nya vän Björn kom fram till mig och fick lite kex.

I bilen på väg hem funderade jag på att kontakta media och berätta om min ovanliga upptäckt, men beslutade att det nog var bäst för Björn om världen förblev ovetande. Förmodligen skulle ändå ingen annan än jag få så bra kontakt med honom, och han skulle kunna bli skrämd och försvinna för alltid.

Dagen efter då jag fortfarande var lite upprymd efter mötet med Björn, åkte jag ut i skogen till ett ställe där jag brukar träffa på några rävar (exakt var kommer jag inte att avslöja).
Jag satte mig vid en glänta, tog fram mitt 16000mm teleobjektiv och spanade av skogskanten på andra sidan gläntan.
Nästan direkt fick jag se en liten gynnare som stack fram nosen bakom ett träd. Det var rävhonan Rut som jag träffat många gånger tidigare och känner väl.

Rävhonan Rut tittade fram.

Rävhonan Rut tittade fram.

Jag och rävarna har under tid utvecklat ett språk som gör att vi kan kommunicera. Så när jag lockade på Rut kom hon snabbt springande över gläntan.
Jag hade en ny påse kanelgifflar med mig och Rut fick några som hon åt direkt ur handen på mig.

Rut sprang över gläntan för att få smaka på några kanelgifflar.

Rut springer över gläntan till mig.

Plötsligt märkte jag att Rut blev lite ängslig och skuttade i väg, samtidigt som jag hörde ett svagt morrande bakom mig.
När jag vände mig om fick jag se en varg på ca 15 meters avstånd, och det hör inte till vanligheterna i den skånska skogen.
Jag såg snabbt att det var en ung hane på ca ett år, fyra månader och 8 dagar och jag gav honom namnet Bert-Åke.

Vargen Morgan dök upp bakom ryggen på mig.

Vargen Bert-Åke dök upp bakom ryggen på mig.

Bert-Åke och jag fick en fin kontakt, men när han efter ett par minuter fortfarande inte hade kommit fram till mig, förstod jag att det var något som inte stämde.
Det visade sig att jag hade rätt. Bert-Åke hade tre bröder med sig och nu satt jag plötsligt framför en hel vargflock.

Hela flocken med vargar

Hela flocken med vargar. (Okej. Här kanske photoshop har haft ett finger med i spelet.)

Bröderna var inte lika lugna som Bert-Åke och började visa ett mer aggressivt beteende, och även om jag är rätt säker på att jag hade kunnat lugna ner flocken, beslöt jag att kasta till dom några gifflar och långsamt avlägsna mig.

Jag började gå tillbaka mot bilen, men när jag hade kommit en bit på väg kände jag mig iakttagen, och mycket riktigt var det så. När jag spanade av området såg jag ett lodjur som satt i ett träd en bit bort och tittade på mig.
Den unge hanen som jag kallade Ola-Conny tvekade en liten stund innan han klättrade ner och närmade sig.
Lodjur är väldigt skygga och Ola-Conny var lite försiktig till en början. Men eftersom jag har ett speciellt förhållande med djuren, så vågade han sig snart närmare.

Lodjuret Ola-Conny sitter i trädet och spanar in mig.

Lodjuret Ola-Conny sitter i trädet och spanar in mig.

Jag förstod att han gärna ville smaka på kanelgifflarna, men nu hade jag bara ett par stycken kvar och dom skulle jag fanimej ha själv!
Då blev Ola-Conny jätteledsen och satt och tittade på mig med sorgsna ögon och till slut kunde jag inte hålla emot. Jag gav med mig och Ola-Conny tuggade, med stor aptit, i sig mitt sista fikabröd.
Jag erbjöd honom även min sista kopp kaffe men han ville helst ha Te, så den slurken fick jag i alla fall behålla.

Ola-Conny blev jätteledsen när han inte fick några gifflar av mig.

Ola-Conny blev jätteledsen när han inte fick några gifflar av mig.

När vi hade umgåtts i några timmar, och det började bli mörkt, var det dags för mig att säga hej då till min nya vän och bege mig hemåt.

Det var ett par dagar med fina möten i naturen och det känns skönt att allmänheten inte vet att dessa ovanliga djur fanns (och kanske fortfarande finns) i deras närhet.
Förmodligen skulle många ha gett sig ut i skogen för att leta, och hoppas att de skulle få en skymt av varg, lodjur eller isbjörn.
De skulle med all säkerhet inte lyckas, men kanske skulle Björn, Rut, Bert-Åke med bröder och Ola-Conny bli skrämda av deras närvaro och söka sig till ett annat område.
Det är ju inte alla som har förmågan att kunna umgås med djuren, på ett så naturligt sätt som jag gör.

/Peter