Sydvästra USA 2017 – Del 3

söndag, 12 november, 2017

Efter att jag lämnat av Patrik, Anders och Mats på flygplatsen i Las Vegas var jag själv igen, men bra för någon dag, sen skulle jag ha med mig min amerikanske vän Reb till New Mexico.

Minnet av de fyra svenskarna finns kvar i Valley of Fire likt indianmålningar.

Minnet av de fyra svenskarna finns kvar i Valley of Fire likt indianmålningar.

Jag körde tillbaka mot Valley of Fire och platsen där Reb och hans fru hade ställt upp sin husbil.
Det var på en plats mitt ute i öknen utanför parken, som vi hade kollat upp tidigare i dagsljus. Nu när det var mörkt var det inte lika lätt att hitta.

Jag hade hoppats på något ljus att gå efter men de var riktigt hemliga och helt mörklagda. Jag körde runt på småvägar och letade en bra stund (och fick testa bilens fyrhjulsdrift). Som tur var hade jag plottat in deras position i min GPS-enhet och fick till slut ta hjälp av den för att hitta husbilen.
När jag väl kom fram tog jag och Reb en öl och planerade lite inför veckan i New Mexico och innan jag kröp in i min bil och somnade.
Ryggen var nu i stort sett bra igen och jag var normalt orörlig. :)

Dagen efter drog vi iväg och målet för dagen var Page i Arizona. Det fick bli ett delmål då det är för långt att köra till området i New Mexico på en dag.

Toadstool Hoodos utanför Page.

Toadstool Hoodos utanför Page.

Vi tog in på en camping i Page innan vi snabbt körde ut till Toadstool Hoodos en halvtimme bort. Där har jag varit förut men inte haft så fina förhållanden som nu med moln på himlen under solnedgången.

Morgonen efter gjorde vi det enkelt för oss och körde den korta vägen till Horseshoe Bend som låg ca 15 minuter bort plus lika lång promenad.
Det är visserligen en ikon som blivit fotograferad miljontals gånger men varken jag eller Reb hade varit där. Det var dessutom ett väldigt bar motiv att testa mitt nya 11 mm Irix-objektiv.

Horseshoe Bend med mycket vidvinkel.

Horseshoe Bend med mycket vidvinkel.

Frukost och sen färd vidare österut till första målet som var Shiprock.

Nästan framme mötte vi en herrelös liten hund mitt ute i öknen som såg ganska medtagen ut. Tyvärr kunde vi inte göra så mycket mer än att ge den vatten och lite korv att äta och förhoppningsvis klarar den sig ett tag på det.
Nu är vi djupt inne Navajo-Indianernas reservat och de behandlar tydligen inte sina djur så väl.

En lite rädd hund som fick vatten och en hotdog.

En liten rädd hund som fick vatten och en hotdog.

Shiprock är ett stor ”bergsknalle” som reser sig mitt ute på ökenslätten och efter lite offroadkörning på dåliga vägar slog vi läger vid foten av berget.

Vi tog det lugnt ett tag och höll nästan på att missa solnedgången.
Jag sprang så jag fick blodsmak i munnen men hann upp på en höjd i tid för att fånga det finaste ljuset.

Ship Rock i kvällsljus.

Ship Rock i kvällsljus.

Sen blev det en kall och blåsig natt och väldigt svårt att sova.

Morgonen vid Shiprock var klarblå och vi försökte, men det blev inte mycket av fotograferingen. Dock såg vi hunden igen när vi körde ut så han hade i alla fall överlevt natten.

Vi åkte vidare längre in i New Mexico mot Bisti Badlands. Det är ett område med stenar i alla möjliga former.
Första kvällen där tänkte vi fotografera en samling stenar som kallas för ”The Cracked Egg”.
Vi gick ut ca 3 km till de GPS-koordinater vi fått men hittade inga ägg där, så vi fick börja leta.
Efter någon timme och några kilometer till i benen höll vi på att ge upp.
Då, med lite tur, sprang vi rakt på stenarna och kunde fullfölja planen.

The Cracked Eggs i Bistsi Badlands Wilderness.

The Cracked Eggs i Bistsi Badlands Wilderness.

Fler "ägg" som har kläckts.

Fler ”ägg” som har kläckts.

Fler märkliga former.

Märkliga former.

Sen blev det 3 km tillbaka i totalt mörker och väl framme hittade vi en plats att campa på, några hundra meter från parkeringen vid Bisti de na Sin.

Pasta till middag (igen!) och sen i säng vid 8-tiden. Det närmade sig minusgrader så det var skönare att krypa ner i sovsäcken än att sitta uppe.
Det blev en vansinnigt kall natt och allt i bilen frös till is utom det som var i kylbagen. :)

När klockan ringde vid 05.30 besökte vi ett område alldeles i närheten av där vi campade. Även om det var kallt blev det en ganska fin morgon.

"Vinge" vid Bisti i New Mexico.

”Vinge” vid Bisti i New Mexico.

Sen åkte vi vidare mot Valley of Dreams som var huvudmålet i New Mexico.
Det var en ganska utmanade offroadkörning in till dalen men vi kom fram och hittade ett bra ställe att slå läger på alldeles i närheten av ett område med Hoodos.

Knöliga vägar att ta sig fram på.

Knöliga vägar att ta sig fram på.

Här var det ett fascinerande landskap med ändlösa slätter där vildhästar och prärievargar håller till.

Vildhästar i horisonten.

Vildhästar i horisonten.

Själva Valley of Dreams låg några kilometers vandring bort och framåt kvällen tog vi oss dit.
Jag har sett många helt otroliga områden under mina resor i sydvästra USA men detta tar sig definitivt in på topp-5.
Helt makalösa former som var utomjordiska.

Där fanns också mängder med vad amerikanarna kallar ”Petrified woods”. Det är helt enkelt trä som blivit förstenat.

En förstenad stock.

En förstenad stock.

Man är övertygad om att det är en träbit eller stock tills man känner på den och förstår att det är sten. Riktigt häftigt.

Tyvärr hade vi inga moln första kvällen ute vid Valley of Dreams men jag fick göra det bästa av förhållandena.

Makalösa former i valley of Dreams.

Makalösa former i valley of Dreams.

Sen väntade ytterligare en kall natt med minusgrader, dock inte lika hemsk som förra, innan vi steg upp och jobbade i område närmare vårt läger. Där fanns det också fina saker.

Ett område av hoodos i närheten av vårt läger.

Ett område av hoodos i närheten av vårt läger.

En ganska lat dag och sen vandrade vi ut till Valley of Dreams igen och den här kvällen fick vi lite moln med färger i även om det inte var perfekt.

Dags för frukost i den kalla morgonstunden.

Dags för frukost i den kalla morgonstunden.

Bättre ljus i Valley of Dreams.

Bättre ljus i Valley of Dreams.

En till från Valley of Dreams.

En till från Valley of Dreams.

Morgonen efter fotograferade vi igen bara ett hundratal meter från vårt läger innan det var dags att ta sig ur området.

Bara ett hundratal meter från bilen.

Bara ett hundratal meter från bilen.

Det började närma sig slutet av resan och det har varit många kalla nätter på liggunderlag och det sliter en hel del på kroppen oh knoppen.
Därför bestämde jag att nästa natt skulle bli på ett hotell.
Då vi var på väg tillbaka mot Las Vegas fick det bli vid Grand Canyon.

Det var minst sagt en kontrast att komma dit. Från att ha varit helt själva långt ute i helt öde och tyst natur till hundratals människor vid södra kanten av Grand Canyon där dessutom många beter sig som idioter.

Det blev i alla ett par bilder innan vi tog in på hotellet.

Grand Canyon.

Grand Canyon.

Sen en riktig middag på ett Steakhouse och sen i säng. I en riktig säng! I ett varmt rum!
Otroligt skönt.

05.30 ringde klockan igen och det var väldigt lockande att stan i sängen, men det är inte varje dag man är vid Grand Canyon så vi tog oss upp.

Grand Canyon i morgonljus.

Grand Canyon i morgonljus.

Sen var det dags att sätta sig i bilen för en fem-timmars körning till Overton utanför Valley of Fire och Rebs RV. När vi kommer dit kommer ytterligare två vänner Jan och James finnas på plats.

Kanske blir det någon fotografering i Valley of Fire sista kvällen och morgonen innan hemfärden, annars var det här allt för denna gången.
Tack till er som följt med och läst.

(PS. Alla bilder har behandlats typ en minut i Lightroom så det finns definitivt brister i framkallningen. DS)

Peter



Sydvästra USA 2017, Del 2

måndag, 6 november, 2017
Morgon i Joshua Tree NP

Morgon i Joshua Tree NP

Sista kvällen och morgonen i Joshua Tree medförde ingen förändring i väderläget och det var fortfarande klar blå himmel. Grrr!
Det mest spännande som hände var att två prärievargar hade slagsmål strax utanför bilen under natten.
Jag tror de var under husbilen på platsen bredvid och kanske hade de fått korn på den lilla hunden som fanns i den.
I vart fall förde de ett jäkla liv och höll mig vaken någon halvtimme. Skönt att sova i bilen och inte i tält.

Lek med månljus och stjärnhimmel vid Skull Rock.

Lek med månljus och stjärnhimmel vid Skull Rock.

Sen var det dags för körning tillbaka till Las Vegas men först letade jag upp en dusch och städade ur bilen så att mina ”gäster” skulle få en bra start.
Efter jag hämtat upp Patrik, Mats och Anders tog vi in på hotell och sen en runda på Strippen för att hålla dem vakna så länge som möjligt.

Dagen efter skulle vi till Death Valley men först inhandling av proviant.
När jag klev ur bilen på parkeringen till Walmart lyckade jag knäcka till ryggen och åkte på ett ordentligt ryggskott. Det tog så hårt att jag faktiskt tuppade av en liten stund. Då var det tur att grabbarna var med.
Otur och inte roligt med ryggskott och det var säkert värme, brist på sömn mm. som gjorde att jag blev så pass påverkad, men ”snurret” i huvudet försvann som tur var efter efter en liten stund.
Bara att göra det bästa av det. De närmaste dagarna fick jag ta det ta det lite lugnt och jag fick de första dagarna ta hjälp av grabbarna att knyta skor och annat trivialt som helt plötsligt blev väldigt svårt och smärtsamt.

När jag var klar att köra och vi handlat färdigt tog vi oss i alla fall till varmt Death Valley. Första kvällen blev det en rundtur och lite rekognosering och en kort fototillfälle på sanddynerna vid Mesquite Flat Sand Dunes.

Bild i månljus vid Zabriskie Point.

Bild i månljus vid Zabriskie Point.

Vi avslutade kvällen med fotografering i månljus vid Zabriskie Point.

Morgonen efter var vi tillbaka vid sanddynerna och hade lite mer tid på oss.
Det var lite underhållande för mig att se hur grabbarna sprang runt som ökenråttor över dynorna för att hitta en bra komposition och jag kände igen mig själv från mitt första besök på platsen.
Det är verkligen inte lätt första gången.

Sanddynorna vid Mesquite Flat.

Sanddynerna vid Mesquite Flat.

Under dagen tog vi oss till saltslätterna vid Badwater för att se om vi kunde hitta några ”saltpolygoner” att fotografera morgonen efter.
Senast jag var där fick jag leta länge men nu fanns det massor av mönster rakt ut från parkeringen.

Efter lunch tog vi oss återigen till sanddynorna och nu, tro det eller ej, var det moln på ingående. Det blev ingen superbra kväll men det brann till i himlen och bara åsynen av moln fick mig att jubla.

Brinnande himmel vid sanddynerna.

Brinnande himmel vid sanddynerna.

Nästa morgons fotografering vid Badwater blev riktigt fin då det fortfarande låg fina moln kvar på himlen.

Saltpolygoner vid Badwater i Death Valley.

Saltpolygoner vid Badwater i Death Valley.

 

Sen var det dags att ta sig vidare och nästa delmål på väg mot Utah var Valley of Fire i Nevada.
När vi kom fram dit och jag visade grabbarna det fantastiska landskapet som finns där blev reaktionen liknande den jag själv fick första gången jag kom dit.
Man tror knappt sina ögon. Det är ett nästan overkligt landskap man möts av.
Vi fick en fin kväll och morgon uppe vid White Domes och det låg fortfarande kvar en del moln på himlen.

Valley of fire.

Valley of fire.

 

Vidare mot nästa anhalt som var Zion National Park.
När vi kom dit visade det sig att de hade ändrat på reglerna angående när man får köra bil in i huvuddalen.
Tidigare har det varit efter 1 nov men nu var det stängt hela november och man fick fortfarande åka med bussar om man ville in där.
Som tur är ligger dock de finaste områdena inte inne i dalen utan upp mot bergen längs Mount Carmel highway, så efter att vi fixat vår camp åkte vi upp dit.
Det är alltid spännande att komma igenom tunneln och se hur höstfärgerna är denna gången.
I år var det ganska dova och subtila färger även om det fanns starkare partier som stod ut.

Höst uppe i bergen i Zion NP.

Höst uppe i bergen i Zion NP.

Några platser hade lite starkare färger.

Några platser hade lite starkare färger.

 

Vi var nog någon vecka sena för att få de allra starkaste färgerna.

Vi hade två nätter inplanerade i Zion och förutom en tur med bussarna in i dalen (för att grabbarna skulle få se hur det ser ut) spenderade vi all tid uppe i bergen.

Mest subtila färger i träden i Zion.

Mest subtila färger i träden i Zion.

 

Efter Zion väntade Escalante och lite mer vildare områden.
Vi åkte upp till samhället Escalante och tog en natt på Escalante Outfitters där jag har varit många gånger förut.
Det finns inget bättre än deras goda pizza och en öl när man varit ute en längre tid.

Framåt kvällen körde vi på Hole in the Rock Road ner till Devils Garden.
Där har jag varit några gånger förut men inte haft så mycket moln, men det hade vi nu, så det gav även mig en del nya möjligheter.

Devils Garden.

Devils Garden.

Efter fotograferingen tog vi oss tillbaka till Escalante och den väntande pizzan och ölen. :)

Morgon vid Devils Garden.

Morgon vid Devils Garden.

Morgonen efter började vi åter i Devils Garden innan vi tog oss längre söderut till Spooky Canyon och vandrade ut till och in i den.
Det är en riktigt häftig och trång slotcanyon att ta sig in i och det var kul att visa grabbarna en riktig slotcanyon, även om inte alla vill gå hela vägen in.
Har man det minsta tendens av klaustrofobi är det en inte en bra idé att ge sig in i de trånga delarna av Spooky.

Inne i Spooky Canyon.

Inne i Spooky Canyon.

Efter Spooky var nästa mål Bryce Canyon NP, men först hade vi ett par timmars bilkörning på den dåliga Hole in the Rock Road ut från Spooky Canyon.
Det finns mycket vassa stenar på den vägen och jag var ganska nervös över att få punktering med våra dåliga däck, men som tur var gick det bra.

Några timmar senare var vi framme vid Bryce och det såg lovande ut med en hel del moln på himlen.

Kvällsljus över Bryce Canyon.

Kvällsljus över Bryce Canyon.

Det enda trista var att det blåste väldigt mycket och eftersom Bryce ligger på runt 2000 meters höjd blir det ganska kallt.
Här skulle vi bara stanna en natt. Både kväll och morgon spenderade vi vid Sunset Point som är den mest spektakulära utsiktspunkten.

Fin men blåsig morgon vid Bryce Canyon.

Fin men blåsig morgon vid Bryce Canyon.

 

Sen var det bara en natt kvar för Patrik, Mats och Anders innan de skulle tillbaka till Sverige och det fick bli i Valley of Fire som ligger ganska nära Las Vegas.
Där finns dusch så att grabbarna skulle kunna fräscha till sig innan hemresan.

Vi fick en fin sista kväll uppe vid White Domes i Valley of Fire men blåsten höll i sig.
Framåt kvällen blåste det ordentligt och svenskarna fick springa runt och påpeka för alla mindre begåvade campinggäster att det inte var så lämpligt att elda på sina ”campfires”,  som värsta majbrasorna, då det flög en massa gnistor som kunde bränna hål på tält eller i värsta fall leda till något allvarligare.

Valley of Fire i kvällsljus.

Valley of Fire i kvällsljus.

 

Morgonen efter höll vi på att missa fotograferingen då vi hade tänkt fel med tiden.
Det är väldigt förvirrande med olika tidszoner i de olika delstaterna och vissa av dem har sommartid och visa inte.

Vi vaknade när solen var på väg upp och jag körde så fort jag vågade till ett bra fotoställe.
Den här morgonen var det nästan helt klarblått så jag hoppade över fotograferingen.

Detalj från Valley of Fire.

Detalj från Valley of Fire.

Sen var det dags att packa ihop alla grejor och köra till Las Vegas och lämna av mina ”gäster” till sitt flyg hem.

Det har varit väldigt roligt att visa dessa fantastiska landskap för några fotovänner och det verkade som de var väldigt nöjda med vad de har fått uppleva.

Det har dock varit ganska slitsamt för mig med mycket körande mellan olika ställen och ingen tid till vila.
Nu ska jag ta lugnare någon dag sen ska jag och min amerikanske vän Reb ta oss till New Mexico och, för mig, nya områden att utforska.

(PS. Alla bilder har behandlats typ en minut i Lightroom så det finns definitivt brister i framkallningen. DS)

Peter



Sydvästra USA 2017 – Del 1

torsdag, 26 oktober, 2017
Fint ljus vid Mono Lake.

Fint ljus vid Mono Lake.

Efter de sedvanliga procedurerna för att komma in i USA, hämtning av hyrbil, natt på halvsunkigt motell i Las Vegas, en rejäl frukost på Cocos och inköp av mat mm. på Walmart gav jag mig i väg mot Kalifornien.

Mitt första mål var Yosemite i Sierra Nevada-bergen. Den snabbaste vägen dit är över ett bergspass som heter Tioga Pass och utgår från det lilla samhället Lee Vining i Eastern Sierra.
Det var ett rejält oväder, med nederbörd, på gång över Kalifornien vilket är iofs är välbehövligt för att få kontroll på alla skogsbränder. Det som oroade mig var dock att det skulle snöa i bergen och att de skulle stänga passet vilket var precis vad som hände.

Nu hade jag ändå planerat ett eventuellt stopp i Eastern Sierra eftersom det var en väldigt lång körning under en dag till Yosemite.
Det fick bli en övernattning och fotografering vid Mono Lake med förhoppning om att passet skulle öppna dagen efter.

Det blev en riktigt fin kväll med en ”brinnande” himmel men en svinkall natt och temperaturen gick ner till -12 grader. Ingen skön start på livet med övernattningar i bil/tält och det var på gränsen att jag höll mig varm i sovsäcken.

Unga aspar i Lee Vining Canyon.

Unga aspar i Lee Vining Canyon.

Tidigt på morgonen var passet fortfarande stängt så jag tog en sväng in i Lee Vining Canyon för att se om jag kunde hitta några aspar med höstfärger.
De flesta träden hade redan tappat sina löv men jag hittade några gula partier.

Klassiska gula höstfärger mot blå himmel.

Klassiska gula höstfärger mot blå himmel.

Lagom till att jag var klar med fotandet öppnad passet och jag kunde köra över bergen mot Yosemite.
Vägen via Tioga Pass var riktigt fin och det låg en del snö där. Man skulle nog kunna hitta mycket att fotografera där uppe men det får bli en annan gång.

Väl framme i Yosemite var det rena kaoset. Det var ju lördag och otroligt mycket folk och bilar överallt. Dessutom låg det en hel del rök i luften från skogsbränderna och det var klarblå himmel. Inte den bästa starten på mitt besök i Yosemite.
Efter att ha checkat in på campingen körde jag upp till Glacier Point vilket är en utsiktsplats där man har en fin vy över bl.a. Half Dome.

Half Dome från Glacier Point.

Half Dome från Glacier Point.

Det finns några riktiga ikoner i Yosemite (detta är en) som man ju måste testa, även om jag struntade i den mest kända Tunnel View. :)

De är lite hysteri angående svartbjörnar i Yosemite och man måste följa en massa regler om hur man förvarar mat mm. Annars kan man få böta $5000!!
Någon björn fick jag inte se men däremot kom det en prärievarg och spatserade genom campingen på mindre än 10 meters avstånd, som om det vore den naturligaste saken i världen.

Björnsäker förvaring av all mat och allt som kan lukta. Dock inte en illa luktande svensk. Det vill björnen inte ha.

Björnsäker förvaring av all mat och allt som kan lukta typ tandkräm mm. Dock inte en illaluktande svensk. Det vill björnen inte ha.

Morgonen efter visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på men körde till en av de öppna ytorna i dalen för att se om jag kunde hitta något att fota.
Med klarblå himmel är det svårt att göra något bra med de stora landskapen men jag fick lite lågt liggande dimslöjor och det blev en riktigt fin morgon. Det är ju höga berg i Yosemite och det kan funka fint som bakgrund.

Lite dimslöjor i Yosemite Valley.

Lite dimslöjor i Yosemite Valley.

Ett träd med subtila höstfärger.

Ett träd med subtila höstfärger.

Dimma vid Merced River.

Dimma vid Merced River.

Yosemite är otroligt imponerande men jag var där vid fel tillfälle. Förutom nämnda himmel var det obefintligt med vatten i fallen (det har ju varit svår torka) och höstfärgerna hade inte hunnit komma runt de mindre bäckarna.
Jag jobbade på med ”intima landskap”, fotade träd och så stannade jag vid ett skogsparti som brunnit.

Ett höstigt träd på en av de öppna ytorna i dalen.

Ett höstigt träd på en av de öppna ytorna i dalen.

Skog märkt av en skogsbrand.

Skog märkt av en skogsbrand.

Detalj från den brända skogen.

Detalj från den brända skogen.

Det är dock väldigt svårt att göra något med de stora landskapen utan några moln på himlen.

Tråkiga "stora landskap" utan en spännande himmel.

Tråkiga ”stora landskap” utan en spännande himmel.

 

Till slut sinade idéerna och jag bestämde mig för att lämna Yosemite ett par dagar tidigare än planerat.
På vägen tillbaka över Tioga Pass passade jag på att fotografera Half Dome från en annan ikonisk plats Olmsted Point.

Det absolut sista ljuset på Half Dome, från Olmsted Point.

Det absolut sista ljuset på Half Dome, från Olmsted Point.

Ändrade planer och jag tog sikte söderut mot Joshua Tree NP. Det är ett ställe jag länge velat besöka och även om prognosen fortfarande visade klart väder hoppades jag på att det skulle vara enklare där.

Det var lite för lång körning att göra på en dag till Joshua Tree så jag gjorde ett stopp på vägen vid en plats, söder om Death Valley, som heter Trona Pinnacles.
Där finns stentorn motsvarande dem i Mono Lake fast dessa är äldre och det var länge sen där fanns någon sjö.

Det visade sig inte vara något superställe precis och allt var mest brunt, så jag testade lite nattfotografering vilket jag verkligen inte är bra på.
Det var nymåne ca 20% och det räckte för att få ljus på landskapet.

Ett försök med nattfotografering.

Ett försök med nattfotografering.

Så var jag äntligen framme i Joshua Tree NP och började med att köra runt och bekanta mig med parken för att.

Det är fortfarande total klarblå himmel så jag får försöka hitta på andra typer av bilder även här än de jag egentligen skulle vilja ta. Det här med klar himmel börjar bli ganska frustrerande.

Kväll i Joshua Tree NP.

Kväll i Joshua Tree NP.

Första kvällen och morgonen i Joshua är avklarad och jag har en natt till på mig innan jag åker tillbaka till Las Vegas för att hämta upp Patrik, Mats och Anders, som ska hänga med mig i 10 dagar.

Det ska bli kul att guida dem i framförallt uppe i Utah, men även Death Valley finns med i planerna.
Hur vi alla och vår packning ska få plats i bilen har jag ingen aning om men det får lösa sig. :)

(PS. Alla bilder har behandlats typ en minusti Lightroom så det finns definitivt brister i framkallningen. DS)

/Peter



Pacific Northwest – del 3

tisdag, 17 maj, 2016

Tillbaka i Washington och Olympic NP stack jag ner till Second Beach och den här kvällen såg det lite mer lovande ut med moln inför kvällen.
Det blev i alla fall något som liknade en solnedgång (även om solen försvann ner i molnbank) och lite mer spännande att fotografera.

Solnedgång vid Second Beach

Solnedgång vid Second Beach

Second Beach lite senare på kvällen

Second Beach lite senare på kvällen

Morgonen efter gick jag i brist på bättre idéer dit igen.

Det är en rejäl backe man ska över innan man når stranden så benmusklerna har fått jobba lite den här veckan.
Även den här morgonen var det lite skyar på himlen som livade upp det hela.

Morgon med drag i havet

Morgon med drag i havet

Efter morgonfotograferingen tog jag mig en rejäl tupplur långt in på förmiddagen. Vid det här laget började jag bli lite sliten efter alla tidiga morgnar och sena kvällar med lite sömn som resultat.

Det blev ännu en solig dag, även om det var annat väder på väg in.
Efter att ha tvättat lite kläder åkte jag ut till hamnen i La Push för att spana efter den vithövdade havsörnen och den här gången fick jag se den ordentligt.
Jag fotade dock bara med min kompaktkamera då den har mycket bättre zoomomfång.

Den vithövdade havsörnen (USAs nationalsymbol)

Den vithövdade havsörnen (USAs nationalsymbol)

Det blev en eftermiddag i djurens tecken.
Jag fick se sjölejon på nära håll igen. Jag vet inte om det var samma djur som skrämde skiten ur mig för några dagar sen men han såg inte så snäll ut.

Sjölejon

Sjölejon

Det dök även upp en utter (Sea Otter) men den lyckades jag inte få på bild.
Det fanns också en massa fisk. Men den höll på att rensas.

Nu var dags att hitta på något för kvällen, som skulle bli den sista vid kusten.
Second Beach hade jag klarat av och åkte i stället ut till Rialto Beach.
Jag skrev tidigare att jag förmodligen inte skulle komma dit igen men nu hade jag siktat in mig på den norra delen av stranden som ligger drygt 2,5 kilometer från parkeringen. Där finns det några klippor som såg intressanta ut så det fick bli en promenad dit.
Det visade sig att hela stranden bestod av små stenar som man sjönk ner i när man gick och det var riktigt jobbigt att gå i. Det var faktiskt värre än lös sand och de var en svettig herre som till slut kom fram.

Även den här kvällen hände det saker på himlen och det var riktigt kul att fotografera.
Jag började tidigt, långt innan solnedgången, och med hjälp av ett kraftigt gråfilter kunde jag göra bilder som funkar fint i svartvitt.

Seastacks vid norra delen av Rialto Beach

Seastacks vid norra delen av Rialto Beach

Samma seastacks från andra hållet lite närmare solnedgången

Samma seastacks från andra hållet vid solnedgången

Innan det mörknade började det dra in tunga moln vilket var précis vad jag hade hoppats på då regnskogen stod på schemat de kommande dagarna.

När jag morgonen efter var på plats vid Hoh Rainforest var det mulet och hyfsat att fotografera i. Jag hade i och för sig hoppats på lite regn då det kändes att skogen var väldigt torr, men det här var i alla fall bättre än solsken.

Utsnitt från Hoh Rainforest

Utsnitt från Hoh Rainforest

Jag gick runt ett par timmar på förmiddagen innan jag skaffade en campingplats och tog en paus mitt på dagen.
Då började det droppa från skyn. Alla andra på campingen såg sura ut medan jag satt i bilen och hejade på. Min förhoppning var att jag skulle få bra, fuktiga förhållanden framåt kvällen.

En stund senare öste regnet ner och när det efter ett par timmar fortfarande inte ville sluta satte jag på regnskydd på både mig och kameran och gav mig ut i skogen i några timmar.
När skogen är fuktig blir färgerna om möjligt ännu mer mättade.

En del av roten på ett stort träd i regnskogen

En del av roten på ett stort träd i regnskogen

Det regnade hela natten men lugnade ner sig lagom till morgonen. Eftersom det var nu var mulet kunde jag fotografera långt in på förmiddagen.

Mycket mossa i den här skogen

Mycket mossa i den här skogen

När jag gick runt på en slinga som heter Spruce Trail träffade jag på ett gäng med Elkar (För er som inte vet det är Elk ett stort hjorthjur nästan lika stor som vår älg). Det var en grupp på runt 10 djur och tjuren stod ett 30-tal meter i från mig och stirrade ilsket vilet gjorde att jag snabbt avlägsnade mig (och inte hann ta någon bild).
Strax efter träffade jag på en Park Ranger och berättade vad jag sett. Han sa att det oftast inte var någon fara och att djuren vanligtvis sticker om man klappar högt eller skriker på dom, men han skulle kolla upp det.
En halvtimme senare kom samma Ranger och hämtade mig eftersom de hade stängt slingan. Det var tydligen en argare Elk än vanligt. :)
På väg ut berättade han att de brukar skjuta på Elkarna med paintballkulor om de inte vill flytta sig.
Tidigare på morgonen hade jag också turen att få se en Bobcat vilket här inte är en liten grävmaskin utan amerikas variant av lodjur.

Ett försök att visa lite mer av regnskogens utseende

Ett försök att visa lite mer av regnskogens utseende

Det är svårt att visa på bild hur häftig regnskogen är. Det är också otroligt grönt den här årstiden och jag tror man får jobba rätt mycket med bilderna i efterbehandlingen för att separera nyanser och få bilderna att bli bra.

Jag fick ett meddelande i kameradisplayen så nästa bild fick bli svartvit. :)

Kameran protesterar mot allt det gröna :)

Kameran protesterar mot allt det gröna :)

Svartvit regnskog (jag får jobba lite mer med konverteringen senare)

Svartvit regnskog (jag får jobba lite mer med konverteringen senare)

Efter förmiddagens fotografering började jag röra mig “hemåt” och tänkte ta sista natten innan Seattle i en hamnstad som heter Port Angeles.

På vägen dit passade jag på att besöka en del av nationalparken som heter Sol Duc. Jag gjorde bara ett kort stopp och en kortare promenade ut till ett vattenfall ett par kilometer från parkeringen.
Här är det också en riktigt häftig skog. Eftersom jag visat en hel del vattenfall tidigare får det bli en bild på forsen nedanför.

Forsen nedanför Sol Duc Falls

Forsen nedanför Sol Duc Falls

På väg tillbaka såg jag ett helt ljust träd som stod i bland alla mörkgröna så det blev en tvärnit och en bild.

De vita trädet vid vägen upp till Sol Duc

De vita trädet vid vägen upp till Sol Duc

Sista morgonen och ett sista ryck när klockan ringde vid 04.00.
Målet den här morgonen var att köra upp genom molnen till Hurricane Ridge som ligger 1600 höjdmeter högre än staden och har utsikt över de högsta topparna i Olympic Mountains.
Det visade sig vara ett bra beslut då jag till slut hamnade ovan molnen och kunde få med mig några hyfsade bilder.

En fin morgon uppe på Hurricane Ridge

En fin morgon uppe på Hurricane Ridge

Sen var det dags att köra hela vägen tillbaka till Seattle och ta in på ett hotell.
Bilen ska städas ur (hyfsat) och det ska packas.
Jag ligger precis på gränsen när det gäller vikten på mina väskor så några saker får inte följa med hem. Bland annat de där skorna som blivit blöta och torkat en antal gånger. Nu luktar dom något fruktansvärt och skulle säkert utlösa något larm på flygplatsen, så dom hamnar i en soptunna.

Nu har det blivit dags att åka och lämna bilen och sen ta bussen till flyget. Jag ser inte fram mot den långa resan men om drygt 20 timmar är jag hemma lagom till Europaleague-finalen (Heja Liverpool!!).

Det har varit riktigt kul att besöka det här området som är något helt annat än öknen i sydvästra USA. Vi får se om jag kommer tillbaka. 😉

Tack till er alla som har följt mig på bloggen.

/Peter



Pacific Northwest – Del 2

fredag, 13 maj, 2016

Här kommer fortsättningen på reseberättelsen.

Sista natten ute på Shi Shi Beach kommer jag sent att glömma.
Vi hade placerat våra tält på stranden väl över tidvattenlinjen vad vi kunde bedömma. Extremt hög flod och en väldigt stor våg gjorde dock att jag vaknade vid tvåtiden av att det slog upp vatten mot tältet. Som tur var klarade “sargen” på tältgolvet precis av att stoppa vattnet och hade vågen bara varit någon centimeter högre hade jag, sovsäck, kamerautrustning mm. blivit genomblött.
Nu var det största problemet att sandalerna, som låg utanför tältet i absidern, var på väg till Japan och jag fick hoppa ut och jaga efter dom.
Sen fick jag väcka Reb som sov gott trots att det bara var någon centimeter från att hans tält hade vattenfyllts.

Point of the Arches på Shi Shi Beach

Point of the Arches på Shi Shi Beach

Efter att ha räddat all utrustning fick vi sen sitta ett par timmar vid skogsbrynet i mörkret tills tidvattnet hade sjunkit tillräckligt för att man skulle våga krypa in i tältet igen utan att vara orolig att bli blöt.
Vi var lite arga på oss själva för att vi placerat tälten där vi gjort det men det visade sig att fem-sex andra läger på stranden hade klarat sig sämre och blivit dränkta av vatten, så förmodligen var det en extrem händelse och i normal fall hade nog platsen för tälten varit okej.
I efterhand fick vi veta att det hade varit årets högsta flod och det skulle man kanske haft koll på men nu är man i vilket fall en erfarenhet rikare.
Jag kan nämna att mina skor som torkat så fint under dagen också stod utanför tältet så nu var de blöta IGEN! och dessutom fyllda med sand. :(

Efter att ha vadrat ut från Shi Shi åkte vi tillbaka till Forks som är den enda större orten i trakten. Där fyllde vi på med diverse proviant innan vi åkte ut till kusten igen och ett litet samhälle som heter La Push.

Rialto Beach

Rialto Beach

Den fina solnedgången var på "fel" ställe den här kvällen

Den fina solnedgången var på ”fel” ställe den här kvällen

Vid La Push finns några stränder med sk. ”seastacks”. Rialto Beach samt tre stycken numrerade First, Second och Third Beach.
Den här kvällen testade vi Rialto Beach.
När jag försökte ta mig lite närmare motivet och gick utmed kanten av en lite bukt sköt det plötsligt upp ett stort sjölejon ur vattnet och vrålade, bara några meter i från mig. Det var en häftig naturupplevelse att bli utskälld av ett sjölejon även om jag höll på att göra i byxorna när det hände.
Det var svårt att komma nära motiven på Rialto så det här blev troligtvis det enda besöket på den stranden.

Morgonen efter tog vi oss till Second Beach vilken var mycket finare. Visserligen hade vi inga moln så det blev rätt tråkigt på det viset men dit kommer jag åka tillbaka.

Från första besöket på Second Beach

Från första besöket på Second Beach

Den här dagen var det dags för Reb att åka till Seattle och ta flyget hem till Colorado så vi tog farväl och sen var jag ensam kvar.
Väderprognosen sa varmt och soligt de närmaste dagarna.
Det kan visserligen vara trevligt väder att vistas i men i övrigt är det inte bra på något sätt. Både stränderna och skogen är svåra att fotografera när det är molnfritt så jag tog beslutet att ändra lite i min resplan.
Från början hade jag tänkt avsluta resan nere i Oregon i Columbia River Gorge vilket är ett område med flera fina vattenfall öster om Portland.
Nu bestämde jag mig för att åka dit redan nästa dag och återkomma till stränderna och regnskogen de sista dagarna, då väderprognosen såg bättre ut med mulet och lite regn. :)

Hoh Rainforest

Hoh Rainforest

Från "Hall of the Mosses" i Hoh Rainforest

Från ”Hall of the Mosses” i Hoh Rainforest

Dagen efter började jag tidigt och tog en en sväng till Hoh Rainforest innan solen hade gått upp och innan jag åkte södeut mot Portland.
I den skogen kan man vandra runt länge och fotografera om förhållanden är de rätta. Jag hoppas det blir det till helgen så jag få till lite mer spännande bilder än jag gjorde den här morgonen.
Jag kommer förmodligen slita ut de gröna pixlarna på min sensor den här resan.

En till från den tempererade regnskogen

En till från den tempererade regnskogen

Väl framme i Columbia River Gorge var det 27 grader varmt och strålande solsken. Det innebar att jag fick gå upp långt innan soluppgången och stanna uppe efter att solen gått ner för att det skulle bli några vettiga bilder på vattenfallen.

Vy över Columbia River Gorge med Columbia River

Vy över Columbia River Gorge med Columbia River

Första kvällen gick jag upp till ett vattenfall som Wachlella Fall.

Wachlella Fall från lite avstånd.

Wachlella Fall från lite avstånd.

Tidigt första morgonen vandrade jag upp till ett fall som heter Punchball Fall och det började med drygt tre kilometer uppför så då vaknade jag i alla fall.

Vattenfallet Punchball Fall

Vattenfallet Punchball Fall

Metlako Fall som ligger på väg upp till Punchball

Metlako Fall som ligger på väg upp till Punchball

På eftermiddagen besökte jag Oneonta Waterfall som ligger längst inne i en ravin. Det visade sig vara runt 1,5 meter djupt vatten att ta sig igenom för att nå hela vägen in till fallet. Jag kände inte för att bada så pass mycket i det kalla vattnet så jag nöjde mig med bilder från ravinen och knädjupt vatten.

Ravinen vid Oneonta Fall

Ravinen vid Oneonta Fall

Man skymtar fallet längst in i ravinen.

Man skymtar fallet längst in i ravinen.

Columbia River Gorge är ett väldigt fint område med djungelliknande skog och flera fina vattenfall utmed Columbiafloden men efter nästan två dagar med vattenfall kände jag mig nöjd och vände tillbaka norrut mot Washington igen. Men först ett par vattenfall till varav ett som heter Latourell påminner väldigt mycket om hur det kan se ut på Island och det som är mest känt och heter Multnomah.

Latourell Fall påminner mycket om Island

Latourell Fall påminner mycket om Island

Multnomah som är det näst högsta vattenfallet i USA

Multnomah som är det näst högsta vattenfallet i USA

Nu hoppas jag på lite tur med vädret de sista dagarna av resan.

/Peter



Pacific Northwest – Del 1

tisdag, 10 maj, 2016

Jag brukar ju försöka skriva några reseberättelser och visa lite bilder under mina resor. Hittills har sena kvällar och mycket transporterande gjort att jag helt enkelt inte har haft tid så det får bli en lång första del som ni förhoppningsvis orkar läsa.

Nu ligger jag i mitt tält långt ut på en avlägsen strand (Shi Shi Beach) och skriver på min telefon.

Shi Shi är en riktigt härlig plats. Vi vandrade ut hit i går och ska gå tillbaka i morgon, så i dag är det en lugn dag då vi bara hänger på stranden, spanar efter vithövdade havsörnar eller går runt bland tidvattenpölarna och tittar på anemoner, sjöstjärnor mm.

Det är nu drygt 1,5 vecka sedan jag landade i Seattle.
Jag mötte upp med Reb (som hänger med en stor del av resan) på ett motell innan vi dagen efter gjorde en lång bilkörning ner till norra Kalifornien och Redwoodskogarna.

Gigantiska träd i Jedediah Smith SP.

Gigantiska träd i Jedediah Smith SP.

Vi började i Jedediah Smith SP som är trollsk skog där man spelat in scener i Star Wars filmerna och tydligen även den senaste Jurassic Park filmen (som jag inte har sett).

Även om jag visste att redwoodträden skulle vara stora blir man ändå fascinerad av deras storlek och hur otroligt höga dom är. Jag hade också snokat rätt på var man kunde hitta några av de största träden vilket inte är något man visar upp för allmänheten.

Jag vid ett av de största Redwoodträden.

Jag vid ett av de största Redwoodträden.

Dagen efter kollade vi in Lady Bird Johnson Grove och Prairie Creek men det var Jedediah som hade den klart finaste skogen så vi vände tillbaka dit den tredje dagen.

En vy från Jedediah Smith SP.

En vy från Jedediah Smith SP.

Höga Redwoodträd i en trolsk skogsmiljö

Höga Redwoodträd i en trolsk skogsmiljö

Jag hade hoppats att rodedendrona skulle blomma som en matta under träden och att det skulle bli lite dimma men så blev det inte. Det var bara några enstaka buskar som hade börjat blomma. Tyvärr var vi lite för tidigt ute.

Några få rododendron vid Lady Bird Johnson Grove.

Några få rododendron vid Lady Bird Johnson Grove.

Några få rododendron vid Lady Bird Johnson Grove.

En sista bild från Redwoodskogarna

Efter Redwoodskogarna åkte vi norrut för några dagars kustfotografering längs Oregonkusten. Vi började vid Samuel H Boardman SP som är ett parti med höga klippor ner i havet. Där hade jag kollat in en speciell vy som jag ville se om jag kunde fotografera. Vi letade några timmar men just den stigen som jag tror ledde ner dit var avstängd för ett fågelskyddsområde. Så det fick bli några andra vyer i stället.

En bild från Samuel Boardman SP vid Oregonkusten

En bild från Samuel Boardman SP vid Oregonkusten

Det är rejält höga klippor här och även om jag inte är höjdrädd är det lite läskigt att stå nära kanten när det är något som liknar rullgrus som underlag. Så jag ”fegade” lite och tog mitt rep och band fast mig i ett träd så det skulle ta stopp om olyckan skulle vara framme. :)

Kvällssol vid Samuel Boardman SP

Kvällssol vid Samuel Boardman SP

Morgonljus vid Samuel Boardman SP

Morgonljus vid Samuel Boardman SP

Dagen efter åkte vi vidare till Bandon Beach vilket är något helt annat. Här är det en sandstrand med sk. seastacks. Dvs klippor som sticker upp ur havet.

"Wizards Hat" vid Bandon Beach

”Wizards Hat” vid Bandon Beach

Här kunde jag för första gången testa mina egenpåhittade stativfötter för sandstränder, tillverkade av trugor till stavar för turåkning. Ni som har fotograferat vid stränder vet ju hur irriterande det är när stativet sjunker ner vid varje våg som kommer in, men min ”uppfinning” fungerade perfekt. :)

Stativfötter för sandstränder :)

Stativfötter för sandstränder :)

Vi hade soligt och ”lite för fint” väder de första dagarna men nu hade det kommit in en front och det fanns risk för regn de närmaste dagarna.

Nästa stopp på färden var Yachats och på vägen dit stannade vi vid Sea Lion Cave och tittade på sjölejon i en grotta.

Sea Lion Cave

Sea Lion Cave

Runt Yachats finns det lite roliga saker bl.a. ett hål i klipporna där det ser ut som att vattnet försvinner ner i underjorden.

Ett hål i havet i närheten av Yachats, Oregon

Ett hål i havet i närheten av Yachats, Oregon

Nu hade det börjat regna och det i kombination med saltstänktet från havet gjorde att det var ett elände att fotografera. Jag trodde mig dessutom stå på en plats som skulle vara säker för tidvattenvågorna och hade inte mina vadarstövlar på mig.

Där gick jag bet och det kom en våg som räckte mig till knäna. Det tar en sekund för skorna att bli genomblöta och två dagar för dom att bli torra.

Vidare norrut nästa dag mot en plats som heter Cape Kiwanda.
På vägen dit var det tänkt att vi skulle stanna i Depoe Bay och ta en båttur ut på havet för att titta på valar. Nu var det för grov sjö den här dagen så det gick inga båtturer och därmed fick jag inte se några valar.

Klippformer vid Cape Kiwanda

Klippformer vid Cape Kiwanda

Cape Kiwanda är känt för en klippa ute i havet men har också ett parti med stora sanddyner. Uppe i från dessa kan man fotografera några häftiga ”vikar” som havet gröpt ut ur berget. På morgonen kunde vi också hitta några sjöstjärnor när det var ebb.

En sjöstjärna vid Cape Kiwanda

En sjöstjärna vid Cape Kiwanda

Nästa dag gjorde vi en ny längre resa ända upp till Olympic NP i Washington. Första platsen vi besökte här var Ruby Beach som är en av de mer kända stränderna utmed Washingtonkusten.

Ruby Beach

Ruby Beach

Nästa morgon skaffade vi alla möjliga tillstånd som behövs för att vandra ut och övernatta på Shi Shi Beach och nu är vi där.

Vårt läger på Shi Shi Beach. Reb väntar på bättre väder

Vårt läger på Shi Shi Beach. Reb väntar på bättre väder

I går kväll hade jag mina vadarstövlar på mig vilka är av typen där man har skor på sig i dom. Men ännu en gång underskattade jag tidvattnet och hur snabbt det kommer in så jag fick vada i lite djupare vatten än jag tänkt och nu är skorna blöta igen. :(

En bild från Shi Shi. Det är "seastacks" överallt i havet

En bild från Shi Shi. Det är ”seastacks” överallt i havet

Jag avslutar den här första delen av min reseberättelse i dag den 7 maj sittande på en sten vid strandkanten på ett soligt men inte så varmt Shi Shi.

Sen kväll vid Shi Shi Beach

Sen kväll vid Shi Shi Beach

Det kommer dröja ett par dagar innan jag får möjlighet att posta det här så när ni läser har jag troligtvis börjat grotta in mig i regnskogen och påbörjat nästa berättelse.

/Peter



Sydvästra USA 2014, Del 4

tisdag, 11 november, 2014

Efter att snabbt ”sprungit” ut till Toadstool Hoodoos vid soluppgången och sen dragit en nitlott till The Wave, styrde jag Jeepen mot Zion.

Toadstool Hoodoos i gryningen

Toadstool Hoodoos i gryningen

På väg dit funderade jag på vad jag skulle hitta på de sista dagarna. Det var ju utlovat klarblå himmel så det gällde att hitta på något som funkade ändå.

Det är fyra år sen jag och Patrik gjorde ”hiken” till The Subway och trots klara, hemska, minnen från den sista backen uppför tänkte jag att det kunde vara dags igen.
Det var visserligen fredag (och som vanligt lördag dagen efter) vilket kunde innebära att det var svårt att fä ett ”permit” (tillstånd) att göra det. Det är nämligen begränsat till 50 personer om dagen och just nu var det mycket folk i Zion.
Men jag åkte till Visitor Center i Springdale och lyckades få ett av de sista tillstånden för lördagen.

Sen letade jag upp Jan och James camp. Det var inte helt lätt men till slut hittade jag dom vid Virgin River en bit ”nedanför” nationalparken och där fanns gott om plats för mig att ställa bilen och bo ett par nätter.

Där är dom! Två husbilar med tillhörande Jeepar

Där är dom! Två husbilar med tillhörande Jeepar

Det var kul att träffa dom igen. De är verkligen trevliga och vänliga personer.
Jan hade fått reda på att det fanns ett fint vattenfall i närheten, så framåt kvällen tog vi hennes lilla jeep och letade upp det.
Det visade sig vara en riktigt trevlig plats med ett fint vattenfall som vi fotograferade fram till solnedgången.

Det "hemliga" Vattenfallet

Det "hemliga" Vattenfallet

När vi kom tillbaka till husbilarna hade James lagat middag och vi hade en trevlig kväll som även inkluderade ett par öl. :)

Morgonen efter gav jag mig i väg upp mot Kolob Terrace och Left Fork Trailhead där ”hiken” till The Subway börjar.
Efter att ha fyllt upp kameraryggsäcken med några liter vatten och lite mat gav jag mig i väg.
Vandringen upp till The Subway var betydligt jobbigare än jag kom ihåg sen förra gången med många ställen där man behöver klättra över stenar.

Fin miljö att vandra i men jobbigt att ta sig över många sådana här hinder

Fin miljö att vandra i men jobbigt att ta sig över många sådana här hinder

Kanske kändes det jobbigt eftersom jag vandrat mycket tidigare under resan och benen helt enkelt började ta slut eller kan det vara att jag blivit några år äldre. :)

Det tog mig drygt två timmar innan jag var uppe vid området som förutom The Subway innehåller fina vattenfall och den så kallade The Crack (eller The Chute).

Ett av de röda vattenfallen nedanför The Subway

Ett av de röda vattenfallen nedanför The Subway

Det var ju som sagt lördag och en del andra som tagit sig dit. Vid ”The Crack” var det kö för att fotografera den uppifrån. Eftersom jag har sådana bilder från förra gången nöjde jag mig med att ta en bild för att visa hur det ser egentligen ser ut, i lite större perspektiv.

En bild från 2010 på "The Crack"

En bild från 2010 på "The Crack"

 

Så här ser det ut vid "sprickan"

Så här ser det ut vid "sprickan"

 

Väl upp i canyonen som kallas ”The Subway” passade jag på att fotografera några vinklar jag kände att jag missade senast jag var där.

Några vattenhål på väg in i canyonen

Några vattenhål på väg in i canyonen

 

Den "klassiska" vyn tillbaka mot ingången

Den "klassiska" vyn tillbaka mot ingången

 

Ovanför The Subway fortsätter canyonen men då behöver man utrustning för vatten

Ovanför The Subway fortsätter canyonen men om man vill fortsätta behöver man utrustning för vatten och klättring

Vandringen tillbaka tog ca 2,5 timmar men det inkluderar den galna uppförsbacken på slutet. Även om jag var riktigt trött i benen gick det betydligt bättre att ta sig upp den här gången än för fyra år sen (inte så mycket mjölksyra).

Dock kändes det som att den här dagens vandring sög ur den sista energin jag hade kvar och jag var helt slutkörd efteråt.

Då var det fint att komma tillbaka till campen där det serverades nygrillad kycklig och några öl i Jan’s husbil. Dessutom hade hon gjort en fantastisk morotskaka till efterrätt, så det var lyxigt värre.

Dagen var jag ledbruten, halt och lytt och åkte vidare söderut till Valley of Fire och de små söta oblyga jordekorrarna som springer runt benen på en vid campingen.

En lite jordekorre kom ända fram och klättrade upp på min ena fot

En lite jordekorre kom ända fram och klättrade upp på min ena fot

Valley of Fire är som jag tidigare berättat ett fantastiskt ställe men tröttheten och en nästan klarblå himmel gjorde det svårt att ”tända till” och hitta insperationen.
Men jag kämpade på och gav mig ut både på kvällen och morgonen efter och försökte få till några bilder.
(Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet och vila upp sig). 😉

Kväll i Valley of Fire

Kväll i Valley of Fire

 

Morgon i Valley of Fire

Morgon i Valley of Fire

 

Linjer och kurvor i sandstenen (Valley of Fire)

Linjer och kurvor i sandstenen (Valley of Fire)

I går åkte jag tillbaka till Las Vegas för att förbereda hemresan.
Efter den obligatoriska turen på ”The Strip”, och en middag, var det dags att rensa bilen och packa väskorna innan läggdags.
I morse blev det naturligtvis pannkaksfrukost på Cocos och nu är det snart dags att börja resan hemåt.

Sista morgonen i öknen. En aning sliten men nöjd med resan.

Sista morgonen i öknen. En aning sliten men nöjd med resan.

Jag vill tacka alla som har följt min resa här på bloggen.
Det är kul att det finns några som uppskattar mina små berätteleser och bilder. :)
Vi ses hemma i Sverige.

/Peter



Sydvästra USA 2014, Del 3

fredag, 7 november, 2014

Så lämnade jag Moab för att ta mig sydväst till Capitol Reef NP. Nu finns det dock ingen väg rakt dit utan man måste köra en väldig omväg och man börjar köra ett antal mil norrut. Men framåt eftermiddagen kom jag i alla fall fram.
Vägen genom Capitol Reef NP går i en lång ganska smal Canyon där man kan hitta en hel del fina träd som står i reflekterande ljus från den motsatta bergväggen. Och på eftermiddagen är solens läge perfekt för det, så det var bara att sätta igång att fota direkt.

Ett träd jag fotat ett tidigare år men nu hade det finare färger

Ett träd jag fotat ett tidigare år men nu hade det finare färger

När jag kände mig klar med trädfotograferandet skaffade jag mig en campingplats innan jag stack ut och försökte hitta något till solnedgången.
Det fick bli en bild på ”Castle Rock” som är något av en signatur för nationalparken. Nu hade dessutom träden framför fina höstfärger och var nästan oranga.

Castle Rock

Castle Rock

Morgonen efter stod termometern på 19 grader, och det hade väl varit okej om det hade varit celsius. Nu var det i stället farenheit och det motsvarar ungefär -8 grader celsius. Så det krävdes lite övertalning för att krypa ur den varma goa sovsäcken och sen var jag glad att bilen har en uppvärmd ratt. :)

Det jag personligen tycker är finast med Capitol Reef ligger faktiskt lite utanför parken österut. Där finns några riktigt häftiga berg med fantastiska mönster på bergssidorna och dit körde jag den här morgonen.

Factory Butte på avstånd

Factory Butte på avstånd

Där finns bland annat berget ”Factory Butte” som jag har tagit en av mina bästa bilder på när jag var här ett tidigare år. Den här gången fick det bli en bild på avstånd.
Men utmed vägen såg jag en annan bergssida som såg fantastisk ut och efter 30 minuters halvjobbig ”promenad” hade jag hittat en bra fotoposition.

Fantastiska bergssidor

Fantastiska bergssidor

På vägen tillbaka genom canyonen kunde jag inte låta bli att stanna och fota lite träd i det fina reflekterande ljuset som på förmiddagen är ungefär det samma som på eftermiddagen.

Fantastiska bergssidor

Träddetaljer i gött ljus

 

Jag gillar de där buskarna framför träden

Jag gillar de där buskarna framför träden

Jag stannade bara en natt i Capitol Reef för på morgonen dagen efter skulle jag ju vara i Kanab för lotteriet till the Wave.

Vid lunchtid börjde jag köra söderut över Boulder Mountain (där man kör på 3200 möh) och sen via den häftiga vägen mellan Boulder och Escalante. Den vägen går på på både bergsryggar, med fantastisk utsikt, och nere i en canyon.

En bit av vägen mellan Boulder och Escalante

En bit av vägen mellan Boulder och Escalante

Mitt på den vägen stod det helt plöstligt en galen ko! Den var helt skogstokig och stod och frustade medan en cowboy från häst försökte fånga den med lassso och en annan gömde sig bakom motorhuven på ekipaget de försökte få in kreaturet i. :)
Jag stannade en stund för att se hur det skulle gå, men det visade sig att han inte var någon Zeb Maccahan direkt och var rätt usel med lassot, så till slut körde jag långsamt förbi det hela.

En modig och en feg cowboy försöker tämja en galen kossa

En modig och en lite fegare cowboy försöker tämja en galen kossa

Jag hade inte funderat så mycket på vart jag skulle ta vägen, bara att det skulle vara i närheten av Kanab. Till slut blev det en State Park som ligger i närheten och heter ”Coral Pink Sand Dunes”.
Det låter ju fint men var ett riktigt skitställe ur fotosynpunkt. Visst fanns det ett par tre rejäla sanddynor men det var fotsteg överallt och på en del ställen var det till och med tillåtet att köra med ATV (fyrhjulig motorcykel), så ni kan ju tänka er hur det såg ut.
Men campingen hade i alla fall dusch och det kunde ju vara värt de 20 dollar som var avgiften.

Från Coral Pink Sand Dunes

Från Coral Pink Sand Dunes

Lotteriet till the Wave gick inte bra första gången (71 sökande) men jag bestämde mig ändå för att åka ner till Wire Pass vilket är utgångspunkten för vandringen till The Wave. Där finns också en smal canyon som heter Buchskin Gulch och ett annat ställe jag kollat in som heter EdMeiers Secret.

Inne i Buchskin Gulch

Inne i Buchskin Gulch

Buchskin Gulch var riktigt häftigt och enligt en Ranger jag frågat även den närmaste vägen till EdMeiers Secret. Så när jag lämnade Buchskin Gulch trodde jag det bara skulle vara ett par hundra meter i en canyon innan jag kunde gå mot målet. Det visade sig vara en smal canyon som var minst ett par kilometer lång innan jag kom ur den och kunde ta mig till EdMeiers Secret.

Vägen till EdMeiers Secret

Vägen till EdMeiers Secret

Väl där var det riktigt fint och jag fick lite molnslöjor i kanten som livade upp det hela.

Väl uppe vid EdMeiers Secret

Väl uppe vid EdMeiers Secret

Sen var det ju det där med att ta sig tillbaka.
Det blir ju snabbt mörkt och jag hade 5 kilometer varav 3 kilometer i smala canyons (1-5 meter breda) att klara av. Det var visserligen en fin stig och varken svårt eller farligt men däremot lite läskigt.
Jag är varken mörkrädd eller lättskrämd men att gå ensam långt ute i öknen i mörka canyons medan korparna flyger över dig och kraxar som vildvittror. Det kan göra även den tuffaste bli lite spak.
Men jag kom ut till slut, utan missöden. :)

I morse försökte jag med lotteriet igen (75 sökande) och det gick natuligtvis inte den här gången heller. Så nu skiter jag i The Wave och åker och hälsar på mina vänner Jan och James som campar i närheten av Zion i sina husbilar.

Jag har fått lite ont i en ljumske. :(
Förmodligen beror det på för många stora kliv med för korta ben och för tung packning. Men det gör inte ont hela tiden så det är bara att bita ihop och sen har det ju hela vintern på sig att läka.
Det är och ska vara klarblått resten av tiden och vad jag ska hitta på de sista dagarna vet jag inte än. Det får ni läsa om i nästa inlägg.

/Peter

 



Sydvästra USA 2014, Del 2

tisdag, 4 november, 2014

Nu hade vi kört österut från Escalante till den södra delen av Canyonlands NP och området som kallas The Needles.
Jag och Reb kom dit kvällen innan vi skulle ut på vandring till Chesler Park och Elephant Canyon som ligger djupare in i The Needles än man kommer med bil.

Det var fullt på campingen inne i nationalparken så vi fick i stället välja den privatägda Needles Outpost som ligger strax utanför parken. Damen som är föreståndare där heter Tracy och när jag och Patrik var där för två år sen var hon stenhög på någon sorts drog när vi kom dit. Den här gången verkade hon nykter men en väldigt skum människa är det.

The Needles. Man förstår var de fått det namnet kommer ifrån

The Needles. Man förstår var de fått det namnet kommer ifrån

Dagen efter var det dags att ge sig ut på vandring. Vi började med att besöka Visitor Center för att bekräfta vårat tillstånd och få förmaningar om hur vi skulle bete oss. De har tydligen sett björn i området så vi var tvungna att hänga upp vår mat i ett träd när vi inte var vid tälten. Dessutom gäller att ”Det du tar med in ska med ut” vilket innebär att man får ha med ”wagbags” (bajspåsar med speciella kemikalier i som man tar med sig tillbaka ut från området). Som tur var lyckades jag hålla mig i nästan tre dagar och slapp det eländet. :)

Utgångspunkten heter Elephant Hill och är mest känt för en helt galen offroad väg upp för en backe.
Vi gav oss i väg ut i den otroligt häftiga naturen och det visade sig vara en ganska utmanande vandring med väldigt kuperad terräng och nästan klättring på vissa ställen.

Härlig miljö att vandra i. Men också ganska krävande med tung packning.

Härlig miljö att vandra i. Men också ganska krävande med tung packning.

Dessutom finns det inget vatten därute så förutom tung kamerautrustning, tält, sovsäck, kök mm. hade jag åtta liter vatten med mig och ryggsäcken var nog den tyngsta jag burit på. Men tre timmar senare var vi i alla fall framme vid platsen i Elephant Canyon vi skulle campa på.

Fin plats att tälta på.

Fin plats att tälta på.

När vi satt upp tälen och ätit gick vi vidare till Chesler Park för kvällsfotografering. Stigen dit var ett par kilometer med mer klättring än vandring så man blev svettig och go innan vi var framme Och att ta sig tillbaka samma väg i mörkret var en liten utmaning men vi tog det lugnt så det gick bra.

Från första kvällen i Chesler Park.

Från första kvällen i Chesler Park.

Morgonen efter skulle vi gå upp till en ”arch” som heter Druid Arch.
Det är ca fem kilometer dit så vi började gå långt innan solen gått upp. Vi var ute i god tid men kom fel i mörkret vid ett ställe där man skulle svänga ur en uttorkad flodfåra som man mestadels gick i. Så vi irrade runt i nästan en timme innan vi hittade rätt igen.
Det var riktigt surt. För den här mogonen fanns det en del moln på himlen och vi kom fram fem minuter för sent för att kunna fota i det första glödande ljuset.
Men det blev helt okej ändå och vi hade i alla fall moln vilket ju är tusen gånger bättre än klarblå himmel.

Utblick över Elephant Canyon från Druid Arch

Utblick över Elephant Canyon från Druid Arch

 

Druid Arch i svartvitt.

Druid Arch i svartvitt.

 

En till mot Elephant Canyon med lite "drag" i himlen.

En till mot Elephant Canyon med lite "drag" i himlen.

På kvällen gick vi över till Chesler Park igen men det var tunga moln i horisonten och det blev inte något jättebra ljus att fotografera i.

Utsikt över Chesler Park.

Utsikt över Chesler Park.

 

Ett utsnitt av de läckra bergsformerna.

Ett utsnitt av de läckra bergsformerna.

Morgonen efter var det dags att gå tillbaka till bilarna men först tog vi oss upp på berget ovanför vår tältplats för att fotografera.
Den här morgonen blev det ingen glöd i molnen men vi hade (som sagt) i alla fall moln.

Från berget ovanför vår tältplats.

Från berget ovanför vår tältplats.

När vi vandrat ut och vilat en stund körde vi till Moab där mina och Rebs vägar skiljdes åt och han körde vidare hem till Colorado.

Jag skulle stanna några dagar i Moab som ligger i anslutning till den norra delen av Canyonlands NP (Island in the Sky) och Arches NP.
Nu var det oväder på väg in och det skulle bli mycket kallare, så jag lyxade till det och tog in ett par nätter på motell. Jag behövde dessutom tvätta kläder (man blir fruktansvärt skitig i öknen) och göra rent utrustningen.

På kvälen åkte jag upp på ”Island in the Sky” vilket är en biltur på ca en timme från Moab. ”Island in the Sky” är en så kallad Mesa (berg med en plan topp) som är ca 400 meter hög. Från den harman utsikt ner på det omgivande landskapet fullt med olika canyons där bla. Coloradofloden flyter fram.
Den här kvällen var det inga bra förhållanden och det blev inte mycket bilder.

Morgonen efter åkte jag upp igen och tog mig till en utsiktspunkt som heter ”Grand View Point Overlook” och gick längst ut på spetsen av hela berget.

Från "Grandview Point Overlook".

Från "Grand View Point Overlook".

Inte heller den här morgonen blev sprakande ljusmässigt och nu började det bli lite frustrerande. Man vill ju gärna ha moln men hittills hade de hela tiden varit stora tunga moln vid horisonten som blockerade ljuset vid solens upp-och nedgång.
Men det är ju inget man kan göra något åt. Så det är bara att kämpa på och jag ägnade några timmar åt att rekognisera inför de kommande dagarna.

Lite värmande sol efter en kall morgon (ser farligare ut än det är) :)

Lite värmande sol efter en kall morgon (ser farligare ut än det är) :)

På kvällen såg det ut att bli samma visa igen så jag åkte till utsiktspunkten ”Green River Overlook”. Där var jag för två år sen och hittade ett träd som jag sett att en amerikansk fotograf tagit en häftig bild på. Den här gången fotograferade jag innan solen gick ner i molnen och det passade för just den bilden.

Trädet i närheten av Green River Overlook.

Trädet i närheten av Green River Overlook.

 

White Rim (kallas "White Rim" pga den vita kanten på canyonen)

White Rim med Green River (kallas "White Rim" pga den vita kanten på canyonen)

I morse gav jag mig upp igen och när jag kom upp på närmare 2000 meters höjd visade det sig att det hade snöat under natten.
Jag hade planerat att ta mig till ett ställe i närheten av ”Grand View Point Overlook” som jag kollade upp under gårdagen.
Det innebar ca en kilometers promenad i mörkret och när jag gått en bit kom jag in i tjock dimma (eller kanske var det ett moln).
I pannlampans sken blev som att gå i ett glas mjölk och eftersom det ju finns ”ganska” höga stup här fick helt enkelt sätta mig på en sten och vänta.
Det såg ut att skita sig än en gång men plötsligt så lättade dimman och jag fick den bästa morgonen hittills under resan.

Litet "snöklätt" träd med "Monument Basin" i bakgrunden.

Litet "snöklätt" träd med "Monument Basin" i bakgrunden.

 

"Buck Canyon". Fortfarande lite dimma kvar där nere.

"Buck Canyon". Fortfarande lite dimma kvar där nere.

 

Ganska mycket snö på träden uppe på berget.

Ganska mycket snö på träden uppe på berget.

I närheten av Moab finns också Arches NP och den har jag inte tänkt att lägga så mycket tid på. Jag var där för två år sedan och tyckte inte att det finns så jättemycket kul att göra där. Men nu kände jag mig klar med ”Island in the Sky” så i kväll tog jag en sväng till Arches NP i alla fall och tog några bilder.

Rosa regn över Arches NP.

Rosa regn över Arches NP.

 

"Balanced Rock" i Arches NP.

"Balanced Rock" i Arches NP.

I morgon blir det sovmorgon. Sen åker jag söderut igen och ska stanna en natt i Capitol Reef NP.
Där är det tydligen svinkallt med ett antal minusgrader på nätterna så det kan ju bli lite bistert.
Sen åker jag vidare söderut och på torsdag morgon ska jag vara på ett ställe som heter Kanab och delta i ett lotteri för att få tillstånd att gå ut till The Wave. The wave är ett populärt ställe med häftiga stenformer och de släpper bara in 20 personer om dagen, så ni får hålla tummarna.

Det blev ett långt inlägg den härgången men jag hoppas ni har orkat ta er igenom det. :)
Förhoppningsvis lyckas jag göra minst ett inlägg till innan jag åker hemåt.

/Peter



Sydvästra USA 2014, Del 1

onsdag, 29 oktober, 2014

Jag ska försöka att skriva några inlägg under min resa som jag gjorde under förra årets resa. Det är dock lite svårare i år eftersom jag är ute i betydligt ödsligare trakter med få samhällen och dåligt med ställen som erbjuder internet.
Jag börjar i alla fall med en ”första del” så får vi se hur det går framöver.

Som vanligt landade jag i Las Vegas framåt kvällen och hämtade ut en hyrbil innan jag tog en natt på motell för att dagen efter lämna stadens hets och ge mig ut i naturen. Den här gången fick jag tag i en ganska bra bil. En Jeep Grand Cherokee med alla möjliga finesser och tillbehör utom det viktigaste. Ett fullstort reservhjul! Det hade jag hellre tagit i stället för elektrisk baklucka och ventilerade säten.

Nåväl. Första stoppet blev i Zion NP som jag varit i ett antal gånger tidigare.
Inte heller i år prickade jag höstfärgerna i dalen men som tidigare gick det att hitta en del färger uppe i bergen i stället. Det blev två nätter där och en liten ”mjukstart” på resan.

Högt upp i bergen i Zion

Högt upp i bergen i Zion

 

Något så ovanligt som en djurbild. Desert Bighorn Sheep

Något så ovanligt som en djurbild. Desert Bighorn Sheep

Höstfärger i Zion

Höstfärger i Zion

Efter Zion åkte jag vidare norrut till Escalante där jag mötte upp med min vän Reb från Colorado. Vi hade betämt att träffas och göra ett par ”hiker” tillsammans och först ut var en plats som heter Coyote Gulch.

Coyote Gulch är en Canyon som ligger långt långt ut i ingenstans och bara att köra ut till platsen man utgår ifrån är ett äventyr.
Men körningen gick bra och tidigt morgonen efter lämnade vi bilarna och gick med våra stora ryggsäckar mot canyonen. Det finns två vägar att gå dit varav den ena är lång och tar en väldig tid att gå och den andra är kortare men med en väldigt brant stensluttning som leder ner canyonen.
Vi tog den korta vägen och det var inte helt okomplicerat att ta sig ner för sluttningen men där fanns ett rep och man fick kasa ner på rumpan vilket inte heller var helt lätt med en stor tung ryggsäck. Men det gick bra och ner kommer man ju alltid. Bilden nedan är på Reb vid branten. Här ser han glad ut men någon minut tidigare var han inte så kaxig då han började glida neråt. Men jag stod ovanför och fick tag i hans ryggsäck, så det gick bra.

Reb i branten ner till Coyote Gulch

Reb i branten ner till Coyote Gulch

Nere i Coyote Gulch var det värt all möda för det är verkligen en häftig plats.
Tyvärr var det fortfarande ganska grönt även där och i den bästa av världar skulle vi ha kommit dit någon vecka senare. Nu var Cottonwoodträden mer gulgröna än gula. Såjag kanske inte fick de där superbilderna på höstträd som jag hade önskat men det gör inte så mycket för upplevelsen att vara där räcker mer än väl. Det är ju svårt att visa den storslagna naturen med bilder men här kommer i alla fall några från Coyote Gulch (de flesta tagna med min kompaktkamera).

Hyfsad plats att campa på.

Hyfsad plats att campa på.

Swiss Cheese Falls nere i Coyote Gulch

Swiss Cheese Falls nere i Coyote Gulch

 

Inte helt gult i träden men ganska fint ändå.

Inte helt gult i träden men ganska fint ändå.

Natural Bridge nere i Coyote Gulch

Natural Bridge nere i Coyote Gulch

Häftig natur nere i canyonen

Häftig natur nere i canyonen

Hyfsade överhäng

Hyfsade överhäng

Storslaget och man kände sig ganska liten

Storslaget och man kände sig ganska liten

 

Jacob Hamlin Arch

Jacob Hamlin Arch

På vägen ut mötte vi riktiga cowboys.

På vägen ut mötte vi "riktiga" cowboys.

En sak som gör mig lite sur är att under tiden vi var där nere var det en del moln på himlen och fantastiska soluppgångar och solnedgångar. Men där satt vi nere i ett hål och kunde inte utnyttja det och nu när vi är uppe igen är det klarblått.

I går kväll var vi vid Devils Garden som ligger ganska nära Escalante och där övernattade vi också. Vi fick den försat natten med minusgrader men det fårman räkna med här eftersom man är på hög höjd.
Det var en klar himmel så i går kväll testate jag lite alla möjliga varianter av nattfotografering som Amerikanarna älskar. Allt från ”lightpainting” till stjärnfoto av vintergatan.

Stjärnfoto i Devils Garden

Stjärnfoto i Devils Garden

Jag träffade på en man som hette Roys som hade en setup med massa lampor vid en liten ”arch”. Han sprang runt som en ökenråtta och målade med ljus medan hans fru fick stå vid kameran och trycka på avtryckaren. Han hade vänligheten att låta mig stå bredvid frun och utnyttja hans hårda arbete och det blev ju en ganska cool bild.

Lightpainting med hjälp av Roys lampor

Lightpainting med hjälp av Roys lampor

I dag åker vi vidare österut till Canyonlands NP och området The Needles.
Där ska vi göra en ny tvådagarshike till något som heter Chesler Park.
Nästa gång jag får kontakt med omvärlden blir om ca 4-5 dagar och förhoppningsvis finns det mer att berätta då.

/Peter


Older Posts »