Resa i Sydvästra USA, Del 4

tisdag, 26 november, 2013

Efter några dagar vid Mono Lake skulle jag ta mig söderut igen mot Death Valley men hade även planerat att besöka Ancient Bristlecone Pine Forest som ligger uppe i White Mountains.
Efter nederbörden som hade kommit var jag lite osäker på vägförhållandena i området så jag besökte Rangerstationen i Bishop och fick beskedet att vägen upp på berget var öppen.
Det vanligaste stället att besöka för att se de gamla träden är en plats som heter Schulmans Grove och ligger på nästan 3000 meters höjd över havet.
Den 4 mil långa vägen som tar en upp de ca 2000 höjdmeterna visade sig vara en av de mest kurviga vägarna jag någonsin kört på. Dessutom var den på många ställen smått kuperad så det var som att åka berg- och dalbana.
Att ta sig ner samma väg i mörkret senare var en liten utmaning men jag tog det väldigt sakta och lugnt, så det tog en bra stund innan jag var nere igen.

Väl uppe vid Schulmans Grove var det ingen tropisk värme direkt.
Några minusgrader och en bitande vind gjorde att händerna blev som isbitar så fort jag tog av storvantarna. Jag hade gärna tagit lite detaljbilder på trädstammar mm. men kylan gjorde att det bara blev ett par olika kompositioner på de mest fotogeniska träden.

Väldigt gammalt träd vid Ancient Bristlecone Pine Forest

Väldigt gammalt träd vid Ancient Bristlecone Pine Forest

I förra inlägget skrev jag att träden var flera hundra år gamla. Sanningen är att de är betydligt äldre än så. De äldsta är över 4000 år gamla vilket ju är ganska häftigt.

Morgonen efter turen upp i White Mountains tog jag faktiskt en välbehövligt sovmorgon!!? Det sliter på en att stiga upp tidigt varenda dag en längre tid och den här dagen skulle jag också göra turen över bergen in i Death Valley så jag tyckte jag var värd att för en gångs skull få sova ut.

Jag vaknade utvilad och det skulle behövas inför den dagen som väntade.
Det regnade i dalen nere vid Bishop och det såg inte så inbjudande ut att ge sig upp i bergen men vägen till Death Valley var fortfarande öppen så jag gav mig i väg.
Det regnade naturligtvis även uppe i bergen och snart övergick det till snö. Ett par kilometer högst upp låg det även snö på vägen men då fick jag helt enkelt köra riktigt långsamt och det kändes ändå ganska lugnt.
På väg net på andra sidan mot Death Valley passerar man Joshua Flats som är den största samling av Joshua Trees som jag någonsin sett. Det var tusentals av de ”coola” träden. Vädret var ju inte så inbjudande så jag hoppade bara ut lite snabbt och tog några bilder.

Joshua Tree vid Joshua Flats

Joshua Tree vid Joshua Flats

Väl nere i Eureka Valley (som är en av många dalar i Death Valley NP) blev vägen sämre och de sista 1,5 milen ut till Eureka Dunes var riktigt dålig med djupa ”washboards” (när vägen blir som en tvättbräda). Medicinen mot det är egentligen att köra ganska fort så att man flyter ovanpå ojämnheterna men jag var livrädd för att få punktering på de vassa stenarna. Utan riktigt reservhjul så är man nämligen ganska körd därute. Så jag tog det långsamt och då blev det skakigt värre och jag hoppas alla inre organ sitter kvar där de ska.

När jag kom fram till sanddynorna började det regna även där.
Regn är dåligt av flera skäl. Man blir naturligtvis blöt, sanden blir fuktig, ful och reflekterar inget ljus, det blir snö när det är kallt och i värsta fall (om det regnar mycket) kan det även medföra att vatten från bergen skapar så kallade ”flashfloods” som kan skölja över vägarna.
Jag la mig i bilen för att vänta ut ”skuren”. Men skuren bara ökade i intensitet och efter någon timme öste regnet ner. Nu hade jag ett beslut att fatta och här önskade jag att det fanns en resekamrat att överlägga med.

Jag gick ut och kollade i sanden. Den var fuktig ca 5 cm ner och av erfarenhet från förra året vet jag att det inte torkar upp snabbt. Så någon fotografering av dynorna var inte aktuell vare sig på kvällen eller morgonen efter.
Så nu ville jag därifrån men frågan var då hur det skulle vara med vägarna.
Skulle jag vänta ut regnet för att slippa hamna i något läge på vägen där jag inte kunde köra vidare? Eller skulle jag utnyttja de sista timmarna dagsljus för att ta mig ur dalen och inte riskera att bli fast där i fall regnandet (och snöandet) skulle fortsätta?
Det blev det senare och jag började den skakiga resan ut från Eureka och vidare upp i bergen på vägen som skulle ta mig till huvuddalen (som heter Death Valley).
Det började naturligvis snöa på lite högre höjd och det var ett tillfälle då det var lite läskigt. Man passerar en gammal gruva och förbi den bestod vägen av halvt frusen lera och bilen styrde lite vart den ville. Men jag fick stopp på ekipaget, kunde låsa fyrhjulsdriften och krypa igenom till bättre väglag.
Efter det var det egentligen inga svårigheter mer än att det var flera mil på dåliga ”dirt roads” kvar innan jag kom ut på bättre väg. På grund av (min kanske överdrivna) punkteringsskräck gick det långsamt och det tog tid innan jag kom fram till Scottys Castle och asfalterad väg. Då hade jag nästan nio mil kvar till platsen jag tänkte övernatta på, men det kändes ändå som en befrielse att komma ut på bra väg.
Det fortsatte regna även i den här dalen och väl framme på övernattningsstället blev det att snabbt steka några korvar i regnet och sen krypa ner i sovsäcken.

Det fortsatte regna hela natten och morgonen och beslutet att ta sig ut var helt rätt då Parkens personal på morgonen varnade för att det var oframkomligt på lite högre höjd på grund av snö.
Jag startade ändå dagen med att åka ner till Mesquite Dunes för att kolla läget. Det var som jag trodde fuktigt en bra bit ner i sanden så att fotografera sanddynor var bara att glömma de närmaste dagarna.

Fuktiga och fula sanddynor

Fuktiga och fula sanddynor

Skillnaden mellan fuktig och torr sand.
Skillnaden mellan fuktig och torr sand. Man kan ju förstå att sanddynorna ”dör” när de blir våta.

Det fortsatte regna och jag förflyttade mig ner till Furnace Creek som ligger lite mer centralt i dalen och åkte sen ner till Badwater för att se om jag kunde hitta några fina formationer på saltslätten. Även om det regnar och blåser kan man ju alltid rekognisera för bättre dagar framöver. Precis vid parkeringen vid Badwater (nordamerikas lägsta punkt 86 muh) är det inte speciellt fint. Jag vet att de finaste formationerna förmodligen finns på västra sidan av dalen men vägen på den sidan är avstängd och det är bra mer än en mil att gå över slätten dit.

Någonstans härute kanske det kan finnas något fint?

Någonstans härute kanske det kan finnas något fint?

Så jag började istället gå rakt västerut från Badwater. Och se på tusan. Två-tre kilometer ut hittade jag ett litet fint område på kanske 30×30 meter som jag kunde plotta in i min GPS-enhet och sen återvända till om det blev bättre väder.

Regnet bara fortsatte resten av den dagen och skulle hålla på även en bra bit in på lördagen så någon kvälls- eller morgonfotografering blev det inte.
Kvällen var riktigt fuktig och rå och man ville helst inte vara utomhus överhuvudtaget, så det blev en enkel kvällsmåltid bestående av mackor i bilen innan jag kröp ner i sovsäcken redan vid 18-tiden.
Att det här skulle vara en av världens torraste platser tror jag inte på. Jag har inte varit på något annat ställe här borta där det regnar så mycket. Förra året när vi var här kom det ett sånt oväder att nästan alla vägar i dalen spolades bort.

Det fortsatte regna även på lördagen även om det nu mest var skurar. Jag kunde dock inte hålla mig längre utan var sugen på att fota. Så framåt kvällen tog jag mig till en annan slätt som heter Cottonball Basin för att se om jag kunde hitta lite öppet vatten. Det gjorde jag men inte så mycket så jag fortsatte i stället ut i leran (med mina på walmart billigt inköpta gummistövlar) och efter någon kilometer hittade jag lite saltfält samtidigt som det blev lite kvällsljus borta vid bergen. Det fick bli motivet för kvällens försök.

Avdelning. Jag försökte i alla fall 1. Cottonball Basin

Avd. Jag försökte i alla fall, nr 1. Cottonball Basin

När jag kom tillbaka till campingplatsen var det ett ungt par från Los Angeles som hade snott min plats! De hade inte fattat hur systemet fungerar med lappar på stolpar mm. Men eftersom de hade gjort upp en brasa och jag ändå fick plats med min bil fick de vara kvar och det var ju trevligt med lite sällskap till kvällsmaten.

Det kom lite regn även på kvällen men det var sagt att det skulle klarna upp så jag steg upp tidigt för att hinna gå ut till min plats på Badwaters saltslätt. Jag hade hoppats att det skulle ligga kvar en del moln från ovädret men det hade nästan klarnat upp helt. Fast i stället låg det snö på bergen som kunde bli en fin kuliss i bilderna.

Saltformationer på morgonen vid Badwater Basin

Saltformationer på morgonen vid Badwater Basin

Med snö på bergen som kuliss

Med snö på bergen som kuliss

Jag giller ju inte klarblå himmel men solen värmde gott vilket var skönt. Jag vill inte gnälla för mycket, men veckan i Eastern Sierra var f-rbannat kall.

Dagen ägnade jag åt att gå och gå för att försöka hitta något annat område med fina saltformationer och det hittade jag till slut bara 500 meter från vägen, men ändå en bra bit från där man parkerar vid Badwater. Så det fick bli kvällens fotoställe.

Många olika kulörer på stenarna på ett och samma ställe

Många olika färger på stenarna

När jag gick runt och letade kom jag också på ett fält med stenar i nästan alla regnbågens färger på samma lilla område.

Vid Badwater på kvällen

Vid Badwater på kvällen

Salt i märkliga former

Salt i märkliga former

Så kom sista morgonen och den här dagen skulle jag senare ta mig till Las vegas för en sista övernattning innan flyget hem på tisdagen. Den här morgonen var det en helt klar himmel och jag pallde inte med några kilometerlånga promenader utan chansade och åkte upp till sanddynorna vid Mesquite Dunes. Som jag egentligen visste var det fortfarande fuktigt men jag försökte ändå gör någonting av det.

Avd. Jag försökte i alla fall, nr 2.

Avd. Jag försökte i alla fall, nr 2.

Så var det över. Tre veckor, ca 850 bilder och 400 mil i bilen har gått snabbt.
Nu är jag ju inte hemma än men trots lite punkteringar och dåligt väder har det gått väldigt bra och det här med att vara ensam har inte varit några problem, man hittar nästan alltid någon att prata med om man känner för det.

Sista fotomorgonen är över och så här ser svensken ut efter tre veckor i det "fria".

Sista fotomorgonen är över och så här ser svensken ut efter tre veckor i det "fria".

Så. Tack till er alla som har varit intresserade och följt min resa här på bloggen. Det känns som att jag kommer återkomma till sydvästra USA inom en inte allt för lång framtid.

Nu ska jag ut och spela bort de sista ”cashen” på Strippen i Vegas. :)

/Peter



Resa i Sydvästra USA, Del 3

onsdag, 20 november, 2013

Så fortsatte resan västerut och den här dagen (fredag 15:e) var det Death Valley som var målet. Men först ett sista morgonbesök i Valley of Fire och här består sandstenen verkligen av en kakafoni av färger. Jämförelsen med en ”godisfabrik” är på sin plats.

Det färgglada Valley of Fire

Det färgglada Valley of Fire

Efter en frukost styrde jag mot Las Vegas där jag tog en paus, fyllde på med lite proviant och letade upp en ställe med Wifi (det var ju VM-kval match den här dagen). När jag ett par timmar senare kom till fram till Death Valley möttes jag av ett stort moln av damm som nästan gjorde det svårt att andas. Det blåste på en hel del och där finns ju lite sand som kan yra runt.
Jag hade inte så mycket tid på mig innan solen gick ner så jag åkte upp till Artist Drive och tog en ”obligatorisk” bild av Artist Pallette.

Artist Pallette i Death Valley

Artist Pallette i Death Valley

Morgonen efter åkte jag ut till sanddynorna vid Mesquite Dunes. Eftersom det hade blåst kvällen innan åkte jag först till de största och mest besökta dynorna med förhoppning om att alla fotspår skulle ha blåst bort.
Det var bara jag och en till fotograf där men precis när jag skulle gå från bilen kom tio bilar med en fotoworkshop så jag hoppade in i bilen igen och åkte till en annan mindre känd del av sanddynorna.

Finfint ljus över sanddynorna

Finfint ljus över sanddynorna

Det är inte vanligt med moln här, så jag hade verkligen tur att få så här fina förhållanden. Det finaste ljuset försvinner snabbt och när jag tagit några bilder var det ganska kul att titta bakåt på mina spår i sanden. Det såg ut som en liten ökenråtta hade sprungit runt ibland dynorna, men i det här fallet var det en halvt panikslagen smålänning som försökte hitta en bra komposition innan ljuset försvann.

Den här gången stannade jag bara en natt i Death Valley och åkte i stället vidare västerut till Alabama Hills som ligger vid foten av Mount Whitney. Där finns ett riktigt häftigt stenlandskap (där har spelats in många västenfilmer). Jag kom dit i god tid och gick runt i 2-3 timmar för att hitta någon bra plats för morgonens fotografering men den här platsen talade inte riktigt till mig. Jag har sett en del riktigt fina bilder härifrån men de är förmodligen tagna under en annan årstid. Formerna på stenlandskapet är fantastiskt men det var ganska färglöst och entonigt. Men jag hittade till slut ett motiv och gjorde ett försök morgonen efter.

Alabama Hills med Mt Whitney i bakgrunden

Alabama Hills med Mt Whitney i bakgrunden

Sen vände jag norrut och nådde efter några timmars bilkörning fram till Mono Lake. Det är en alkalisk sjö med så kallade Tufatorn vilket är formationer av förstenad kalciumkarbonat som bildas när kalciumrikt källvatten sipprar upp ur underjordiska källor och blandas med karbonaterna i det salta vattnet i sjön. Det finns en lång historia om Mono Lake och dess överlevnad mot Los Angeles behov av vatten men den får jag berätta en annan gång.
Sjön ligger på 2000 meters höjd och väderprognoserna talade om allt mellan 9 till 12 minusgrader på nätterna. Någonstans går gränsen även för mig så jag lyxade till det och tog in på motell ett par nätter i Lee Vining.
Fösta kvällen jag fotograferade vid sjön var det ganska klart så jag väntade in mörkret och lekte lite med ljuset från en stark fullmåne.

Mono Lake i fullmånens ljus

Mono Lake i fullmånens ljus

Det finns ganska gott om Coyotes i området och det var lite speciellt att stå nere vid sjön i fullmånen och höra dom yla från kullarna runt om. :)
Morgonen efter var det också klart men en molnbank som skymde soluppgången så då blev det inga bilder att tala om. Under dagen åkte jag i stället upp mot Mammoth Lakes som ligger i närheten för att se om det skulle finnas några bra motiv där. Men där fanns egentligen bara ett par vyer som är bra och en av sjöarna var nästan tömd på vatten så det området hoppade jag över. Däremot var det mycket fina buskar och träd på vägen upp dit så jag gjorde några fotostopp.

Några träd som omväxling

Några träd som omväxling

Under dagen började det mulna på och det bildades en front mot bergen som såg lovande ut så jag tog mig snabbt tillbaka till Mono Lake. Ljuset var fortfarande ganska starkt så jag tog lite bilder att göra om till svartvitt. Jag ville ju inte chansa på att fronten skulle försvinna utan att jag fått några bilder alls.

Den häftiga molnfronten i svartvitt

Den häftiga molnfronten i svartvitt

Nu låg den kvar hela kvällen och blev dessutom intressantare i sin form ju längre kvällen gick.

Tufaformationer och "Eastern Sierra Wave Clouds" (tror jag den här molntypen kallas)

Tufaformationer och "Eastern Sierra Wave Clouds" (tror jag den här molntypen kallas)

En till...

En till...

Och en sista bild på det här molnet

Och en sista bild på det här molnet

Morgonen efter var det också bra med moln även om det var lite svårt att tända till efter de fantastiska molnformationerna kvällen innan.

Moln på himlen även på morgonen, även om de inte var lika häftiga som kvällen innan

Moln på morgonen, även om de inte var lika häftiga som kvällen innan

Under den här dagen hade det förutspåtts regn och eventuellt snö. På morgonen kunde man också se hur molnen drog in över bergen så jag beslutade att stanna kvar en dag extra för att se om vädret kunde ge några spännande fotoförhållanden.
Uppe i bergen blev det säkert oväder och passet till Yosemite stängde redan kvällen innan men nere vid Mono Lake kom det ingen nederbörd på hela dagen.

De två sista kvällarna vid Mono Lake låg det moln över bergen som solen gick ner bakom. Det gjorde att det inte blev några riktigt fina ljusförhållanden men det fanns ändå fräcka moln.

Moln i former som jag aldrig har sett förut

Moln i former som jag aldrig har sett förut

I dag (onsdag 20:e) vaknade jag och hörde hur regnet smattrade på taket. Men skam den som ger sig så jag klev ändå upp och gav mig ner till sjön.
Då slutade det regna och klarnade upp. Det blev ingen fantastisk morgon men jag fick i alla fall se bergen lite mer snöklädda och kunde ta några bilder.

Lite mer snö på bergen än tidigare

Lite mer snö på bergen än tidigare

Nu är planen att ta mig in till Death Valley NP igen via Big Pine, över bergen till Eureka Dunes vilka är de största sanddynorna i Nationalparken. Men först har jag tänkt köra upp i White Mountains och kolla in de flera hundra år gamla träden Bristlecone Pines.
Men jag får nog börja med att undersöka hur det ser ut med vägförhållandena efter nattens regn/snöfall. Det är mycket möjligt att en del vägar är avstängda.
Förmodligen blir det vädret som i stor utsträckning avgör hur sista delen av resan kommer att se ut.

/Peter



Resa i Sydvästra USA, Del 2

fredag, 15 november, 2013

Så var det dags för det första ”riktiga” äventyret på resan.  Reb och jag gav oss i väg ut i den riktiga ödemarken till White Pocket i Vermillion Cliffs NM och vad händer efter en bra stunds körning? Punktering!!
Även om hyrbilen jag har ska vara en ”Rugged 4WD” så har den ganska klena däck och bara ett sånt där litet ruttet reservhjul.
Vad göra nu? Jo. Vi byter det lilla reservhjulet, slänger in det riktiga hjulet i bilen, parkerar min bil på närmsta bra ställe, packar in mina grejer i Rebs gamla hederliga ”truck” (som man kan lita på) och kör vidare. Nu visade det sig att punkteringen nog var en välsignelse för min bil hade aldrig klarat den djupa sanden som fanns den sista biten in. Men Reb drog på som värsta rallyföraren i den djupa sanden (det gäller att hålla uppe farten) och även om vi fastnade en gång lyckades vi ta oss in till slut.

White Pocket. Vilket otroligt häftigt ställe (även om det var kallt som tusan på nätterna då man är nästan 1800 meters höjd). Det var nästan överväldigande och man visste inte riktigt var man skulle börja.

White Pocket. Var ska jag börja?

White Pocket. Var ska jag börja?

Vi hade lite moln i horisonten på eftermiddagen dagen vi kom dit men ljuset var fortfarande för starkt, så då försökte jag mig på lite svartvita bilder.

Svartvitt från White Pocket

Svartvitt från White Pocket

På ett sånt här ställe vill man gärna ha moln på himlen för att kunna ta de riktigt häftiga bilderna och första kvällen samt under dag två var det helt klarblått. Men sista morgonen innan vi skulle åka därifrån hade vi turen att få lite moln som gav liv till himlen.

Morgon vid White Pocket. Märkliga formationer.

Morgon vid White Pocket. Märkliga formationer.

Sen var det dags att ta sig ut igen. Närmsta vägen ut till bra väg var drygt två mil och det var minsy sagt påfrestande för nerverna att krypköra den sträckan med en ”såpbubbla” som bakhjul.
Men det gick och jag kom ut på bra väg även om det var söderut i stället för norrut som var ursprungsplanen. Det blev ca 10 mil till innan vi hittade en verkstad med en liten gubbe som kunde laga mitt däck för $15! (han fick betydligt mer). :)
Vi var nu i närheten av Tuba City i Arizona och Reb behövde börja dra sig hemåt Colorado. Så vi skiljdes åt och nu är jag ensam på resan.

Det här var ju inte riktigt enligt planen men jag visste om ett ställe som heter Cole Mine Canyon som jag har varit nyfiken på men inte haft möjlighet att besöka tidigare. Nu var det bara två mil dit så det fick bli ett besök där och övernattning på en parkering vid en picknickplats bredvid canyonen.
Det hade ju kommit in moln och jag förväntade mig en smäktande solnedgång som skulle lysa upp hela canyonen men tji fick jag. Ljuset tvärdog när solen gick ner i molnen så det vara bara att krypa till sängs. På morgonen var det dock riktigt fint så det blev lite bilder därifrån i alla fall.

Cole Mine Canyon

Cole Mine Canyon

Nu hade jag ju hamnat lite snett så det blev mycket bilkörande för att komma upp till området runt Page igen där jag skulle ta mig ut till något som heter Wahweap Hoodoos.
Det är ett antal fina stenstoder som ligger en bra bit ut i ödemarken så det blev att hänga på tält, sovsäck mm på ryggsäcken och börja gå. Det är ca sju kilometer dit och det tog väl ca två timmar. Jag hade egentligen ingen brådska då området ändå ligger i skugga på kvällen.

Nattbild i månljus (30 min exponering) på Wahweap Hoodoos

Nattbild i månljus (30 min exponering) på Wahweap Hoodoos

Det här var den grejen som jag innan resan har varit lite skraj för. Att sova i tält helt själv långt långt bort från närmsta bebyggelse. Men det var faktiskt ganska lugnt. Det var så tyst och fridfullt och månen lyste upp landskapet så det var inte speciellt mörkt heller. Däremot var det riktigt ordentligt kallt. Min sovsäck klarar mycket kyla men jag fick ändå ha långkalsonger och fleecetröja på mig när jag skulle sova. Egentligen är det här några veckor för sent för att besöka Wahweap Hoodos då det inte längre blir någon direkt sol på stenstoderna på morgonen (vilket hade varit fint). Men jag tog några nattbilder och det blev ändå en ganska fin glöd på morgonen.

Towers of Silence (Wahweap Hoodoos) på morgonen

Towers of Silence (Wahweap Hoodoos) på morgonen

Sen var det bara att ta ner tältet, packa ihop, hänga på sig ryggsäcken, köra ner huvudet och knalla tillbaka till bilen i den starka ökensolen. Det gick bra även på tillbakavägen även om fötterna fick en del stryk och skorna bara var att kasta efteråt (tur jag köpte nya i Las Vegas). :)
Även om jag sprang på ganska bra i solen på tillbakavägen var jag fortfarande så genomkall att jag satte värmen i bilen på 30 grader och körde med det en bra stund.

Lite sliten men nöjd efter "utflykten" till Wahweap Hoodoos

Lite sliten men nöjd efter "utflykten" till Wahweap Hoodoos

Nu bar det av västerut och målet för dagens körning var Valley of Fire (ca fyra timmars körning) och jag var lite sent ute för att hinna dit i tid till kvällsfotograferingen. Jag såg att det var moln på väg in och svor över alla amerikanare som tydligen måste ha med sig ett helt hus på släp när de ska på semester. Men jag hann precis dit och sprang ut till en plats som jag vet är fin. Precis när jag kom dit var ljuset som bäst så det blev inte tid för så noggranna kompositioner utan det var mest att smälla av några bilder så länge det fina ljuset var där. Jag hoppas det ligger kvar lite moln även i morgon bitti.

Valley of Fire

Valley of Fire

Nu är jag i Valley of Fire SP vilket är det stället Patrik och jag först besökte när vi kom hit 2010 och som tände min fascination för det här området. Det känns lite som att komma hem. Här är varmt och skönt och jordekorrarna som springer runt benen känns som gamla goda vänner. I kväll (torsdag 14/11) när jag skriver det här sitter jag i ca 18 grader och gottar mig. I natt behöver jag inte frysa och i morgon bär det vidare västerut till Death Valley. :)

/Peter

PS. Bilderna är väldigt snabbt fixade (datorns batterier räcker inte så länge) så ni får ha överseende med lite halvtaskig bildbehandling. DS.



Resa i Sydvästra USA, Del 1

söndag, 10 november, 2013

Sent på tisdagskvällen kunde jag äntligen slappna av på ett hotellrum i Las Vegas efter att ha varit på resande fot i nästan 20 timmar. (Att ta sig in i USA har verkligen blivit ett tidsödande företag med allt köande till alla kontroller.)
Då hade jag också hunnit med att hämta ut en hyrbil och det har egentligen varit det enda som oroat lite innan resan. Man kan inte bestämma i förväg exakt vad man får för bil. Det blev lite dealande med uthyrnigsfirman och det slutade med att jag fick lägga lite extra men fick en betydligt större fyrhjulsdriven bil (Nissan Pathfinder) än vad jag egentligen skulle ha och den ska förhoppningsvis ta mig till alla de ställen jag vill besöka.

Dagen efter började med en god amerikansk frukost och lite handlande i Vegas innan jag åkte norrut till Zion National Park där jag mötte upp min vän Reb Babcock som ska hänga med mig några dagar i början på resan.
På onsdagen började sen fotograferandet på allvar då vi gjorde ”The Narrows” vilket är en hike som går i Virgin River längst in i Zion Valley.

Inne i Zion Narrows

Inne i Zion Narrows

Där smalnar dalen av till en slingrande canyon och man tar sig upp  i den genom att mestadels gå i vattnet. Vi hade hyrt  torrdräktsbyxor och fotdon för att det inte skulle vara för kallt och det blev en riktigt härlig dag.

När jag under mina tidigare resor varit i Zion har det varit någon vecka tidigare och då har det varit grönt i dalen och de fina höstfärgerna har funnits uppe i bergen mot den östra entrén. I år fanns det knappt några fina höstfärger.

Favoritträdet

Mitt "Favoritträd" uppe i bergen var fortfarande fint men såg lite annorlunda ut i år

Lönnarna hade tappat sina löv och de flesta andra träden verkar ha gått från grönt till brunt. I dalen fanns det en hel del fina träd som var halvt avlövade men en stark vind som inte ville ge med sig gjorde det svårt att få några bra bilder. Uppe i bergen var i stort sett alla träden helt kala så vi fick i stället försöka hitta lite andra motiv att fotografera.

Yucca

Torkad Yucca i Zion

Zion var alltså inte riktigt vad jag hade hoppats på den här gången så i dag på morgonen åkte vi vidare till Page i norra Arizona.

Page är där Antelope Canyon finns och Reb hade aldrig besökt Antelope medan jag var i Lower Antelope Canyon förra året. En medelväg blev då att vi besökte Upper Antelope Canyon där inte heller jag hade varit.

Heart of the Canyon

The Heart of the Canyon i Upper Antelope Canyon

Upper Antelope är dyrare än Lower och man måste ha med sig en guide som är vänlig och visar alla vinklar som man enligt honom bör fotografera. Det var fint i Upper men inte bättre än Lower så kommer man hit tycker jag det är den man ska besöka i stället.

I kväll har vi varit vid ett ställe som heter Stud Horse Point. Vi  var där även förra året och då var det svårt att hitta dit men hyfsat lätt att köra. I år var det en helt annan historia. Det här området drabbades under sensommaren av kraftiga regn med många ”flashfloods” som resultat och nu såg vägarna helt annorlunda ut. Några av de vi körde på förra året fanns inte kvar och de som fanns i stället kan knappt kallas vägar, men vi lyckades i alla fall ta oss dit till slut.

Stud Horse Point

Stud Horse Point

I morgon åker vi ut till ett ställe som heter White Pocket och ligger i ett område som heter Vermillion Cliffs. Det ligger verkligen ”ute i ingenstans” och det kommer bli många timmar på riktigt dåliga ”vägar”. Så det känns bra att ha fått träna lite offroadkörning redan i kväll.

/Peter



Månadens Bild – Oktober

söndag, 3 november, 2013
Svampar i Skäralidsravinen

Svampar i Skäralidsravinen

Vi hade fantastiska höstfärger under förra helgens workshop i Söderåsens Nationalpark men det finns mycket annat att fotografera på Söderåsen än träd i höstfärger.
Först vill jag bara nämna att vi lyckades pricka höstfärgerna perfekt till workshopen den här gången. Vi var på plats en vecka tidigare men då var det ganska grönt i skogen och ytterligare en vecka var precis vad bokskogen behövde för att visa upp sin optimala höstprakt.
(Jag bjuder på en extrabild nedan för att illustrera bokskogens färger.)

Bilden ovan är tagen nere i Skäralidsravinen där jag hittade den här stubben som var full med svamp.
Jag har fått använda en teknik som kallas ”fokusstackning” för att kunna få skärpa i hela bilden. I korthet innebär det att man tar flera olika bilder, där skärpan ligger på olika ställen, och så slår man ihop bilderna i efterhand i ett speciellt program för ändamålet.

Den här helgen har jag varit i Vårgårda på den årliga Naturfotofestivalen vilket är något av en firmafest för Sveriges naturfotografer.
Det har varit ett program med föreläsningar där naturfotografer visar och berättar om sina bilder samt kvällsevenemang där man umgås med gamla vänner och får en del nya. En mycket trevlig och inspirerande helg.

På tisdag morgon åker jag på en tre veckor lång fotoresa till sandstensöknen i sydvästra USA. Det finns fortfarande en del att fixa inför den resan så det är nog dags att jag börjar ta tag i det. :)

Höstfärger i Bokskogen

Höstfärger i Bokskogen

/Peter