Sydvästra USA 2014, Del 4

tisdag, 11 november, 2014

Efter att snabbt ”sprungit” ut till Toadstool Hoodoos vid soluppgången och sen dragit en nitlott till The Wave, styrde jag Jeepen mot Zion.

Toadstool Hoodoos i gryningen

Toadstool Hoodoos i gryningen

På väg dit funderade jag på vad jag skulle hitta på de sista dagarna. Det var ju utlovat klarblå himmel så det gällde att hitta på något som funkade ändå.

Det är fyra år sen jag och Patrik gjorde ”hiken” till The Subway och trots klara, hemska, minnen från den sista backen uppför tänkte jag att det kunde vara dags igen.
Det var visserligen fredag (och som vanligt lördag dagen efter) vilket kunde innebära att det var svårt att fä ett ”permit” (tillstånd) att göra det. Det är nämligen begränsat till 50 personer om dagen och just nu var det mycket folk i Zion.
Men jag åkte till Visitor Center i Springdale och lyckades få ett av de sista tillstånden för lördagen.

Sen letade jag upp Jan och James camp. Det var inte helt lätt men till slut hittade jag dom vid Virgin River en bit ”nedanför” nationalparken och där fanns gott om plats för mig att ställa bilen och bo ett par nätter.

Där är dom! Två husbilar med tillhörande Jeepar

Där är dom! Två husbilar med tillhörande Jeepar

Det var kul att träffa dom igen. De är verkligen trevliga och vänliga personer.
Jan hade fått reda på att det fanns ett fint vattenfall i närheten, så framåt kvällen tog vi hennes lilla jeep och letade upp det.
Det visade sig vara en riktigt trevlig plats med ett fint vattenfall som vi fotograferade fram till solnedgången.

Det "hemliga" Vattenfallet

Det "hemliga" Vattenfallet

När vi kom tillbaka till husbilarna hade James lagat middag och vi hade en trevlig kväll som även inkluderade ett par öl. :)

Morgonen efter gav jag mig i väg upp mot Kolob Terrace och Left Fork Trailhead där ”hiken” till The Subway börjar.
Efter att ha fyllt upp kameraryggsäcken med några liter vatten och lite mat gav jag mig i väg.
Vandringen upp till The Subway var betydligt jobbigare än jag kom ihåg sen förra gången med många ställen där man behöver klättra över stenar.

Fin miljö att vandra i men jobbigt att ta sig över många sådana här hinder

Fin miljö att vandra i men jobbigt att ta sig över många sådana här hinder

Kanske kändes det jobbigt eftersom jag vandrat mycket tidigare under resan och benen helt enkelt började ta slut eller kan det vara att jag blivit några år äldre. :)

Det tog mig drygt två timmar innan jag var uppe vid området som förutom The Subway innehåller fina vattenfall och den så kallade The Crack (eller The Chute).

Ett av de röda vattenfallen nedanför The Subway

Ett av de röda vattenfallen nedanför The Subway

Det var ju som sagt lördag och en del andra som tagit sig dit. Vid ”The Crack” var det kö för att fotografera den uppifrån. Eftersom jag har sådana bilder från förra gången nöjde jag mig med att ta en bild för att visa hur det ser egentligen ser ut, i lite större perspektiv.

En bild från 2010 på "The Crack"

En bild från 2010 på "The Crack"

 

Så här ser det ut vid "sprickan"

Så här ser det ut vid "sprickan"

 

Väl upp i canyonen som kallas ”The Subway” passade jag på att fotografera några vinklar jag kände att jag missade senast jag var där.

Några vattenhål på väg in i canyonen

Några vattenhål på väg in i canyonen

 

Den "klassiska" vyn tillbaka mot ingången

Den "klassiska" vyn tillbaka mot ingången

 

Ovanför The Subway fortsätter canyonen men då behöver man utrustning för vatten

Ovanför The Subway fortsätter canyonen men om man vill fortsätta behöver man utrustning för vatten och klättring

Vandringen tillbaka tog ca 2,5 timmar men det inkluderar den galna uppförsbacken på slutet. Även om jag var riktigt trött i benen gick det betydligt bättre att ta sig upp den här gången än för fyra år sen (inte så mycket mjölksyra).

Dock kändes det som att den här dagens vandring sög ur den sista energin jag hade kvar och jag var helt slutkörd efteråt.

Då var det fint att komma tillbaka till campen där det serverades nygrillad kycklig och några öl i Jan’s husbil. Dessutom hade hon gjort en fantastisk morotskaka till efterrätt, så det var lyxigt värre.

Dagen var jag ledbruten, halt och lytt och åkte vidare söderut till Valley of Fire och de små söta oblyga jordekorrarna som springer runt benen på en vid campingen.

En lite jordekorre kom ända fram och klättrade upp på min ena fot

En lite jordekorre kom ända fram och klättrade upp på min ena fot

Valley of Fire är som jag tidigare berättat ett fantastiskt ställe men tröttheten och en nästan klarblå himmel gjorde det svårt att ”tända till” och hitta insperationen.
Men jag kämpade på och gav mig ut både på kvällen och morgonen efter och försökte få till några bilder.
(Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet och vila upp sig). 😉

Kväll i Valley of Fire

Kväll i Valley of Fire

 

Morgon i Valley of Fire

Morgon i Valley of Fire

 

Linjer och kurvor i sandstenen (Valley of Fire)

Linjer och kurvor i sandstenen (Valley of Fire)

I går åkte jag tillbaka till Las Vegas för att förbereda hemresan.
Efter den obligatoriska turen på ”The Strip”, och en middag, var det dags att rensa bilen och packa väskorna innan läggdags.
I morse blev det naturligtvis pannkaksfrukost på Cocos och nu är det snart dags att börja resan hemåt.

Sista morgonen i öknen. En aning sliten men nöjd med resan.

Sista morgonen i öknen. En aning sliten men nöjd med resan.

Jag vill tacka alla som har följt min resa här på bloggen.
Det är kul att det finns några som uppskattar mina små berätteleser och bilder. :)
Vi ses hemma i Sverige.

/Peter



Sydvästra USA 2014, Del 3

fredag, 7 november, 2014

Så lämnade jag Moab för att ta mig sydväst till Capitol Reef NP. Nu finns det dock ingen väg rakt dit utan man måste köra en väldig omväg och man börjar köra ett antal mil norrut. Men framåt eftermiddagen kom jag i alla fall fram.
Vägen genom Capitol Reef NP går i en lång ganska smal Canyon där man kan hitta en hel del fina träd som står i reflekterande ljus från den motsatta bergväggen. Och på eftermiddagen är solens läge perfekt för det, så det var bara att sätta igång att fota direkt.

Ett träd jag fotat ett tidigare år men nu hade det finare färger

Ett träd jag fotat ett tidigare år men nu hade det finare färger

När jag kände mig klar med trädfotograferandet skaffade jag mig en campingplats innan jag stack ut och försökte hitta något till solnedgången.
Det fick bli en bild på ”Castle Rock” som är något av en signatur för nationalparken. Nu hade dessutom träden framför fina höstfärger och var nästan oranga.

Castle Rock

Castle Rock

Morgonen efter stod termometern på 19 grader, och det hade väl varit okej om det hade varit celsius. Nu var det i stället farenheit och det motsvarar ungefär -8 grader celsius. Så det krävdes lite övertalning för att krypa ur den varma goa sovsäcken och sen var jag glad att bilen har en uppvärmd ratt. :)

Det jag personligen tycker är finast med Capitol Reef ligger faktiskt lite utanför parken österut. Där finns några riktigt häftiga berg med fantastiska mönster på bergssidorna och dit körde jag den här morgonen.

Factory Butte på avstånd

Factory Butte på avstånd

Där finns bland annat berget ”Factory Butte” som jag har tagit en av mina bästa bilder på när jag var här ett tidigare år. Den här gången fick det bli en bild på avstånd.
Men utmed vägen såg jag en annan bergssida som såg fantastisk ut och efter 30 minuters halvjobbig ”promenad” hade jag hittat en bra fotoposition.

Fantastiska bergssidor

Fantastiska bergssidor

På vägen tillbaka genom canyonen kunde jag inte låta bli att stanna och fota lite träd i det fina reflekterande ljuset som på förmiddagen är ungefär det samma som på eftermiddagen.

Fantastiska bergssidor

Träddetaljer i gött ljus

 

Jag gillar de där buskarna framför träden

Jag gillar de där buskarna framför träden

Jag stannade bara en natt i Capitol Reef för på morgonen dagen efter skulle jag ju vara i Kanab för lotteriet till the Wave.

Vid lunchtid börjde jag köra söderut över Boulder Mountain (där man kör på 3200 möh) och sen via den häftiga vägen mellan Boulder och Escalante. Den vägen går på på både bergsryggar, med fantastisk utsikt, och nere i en canyon.

En bit av vägen mellan Boulder och Escalante

En bit av vägen mellan Boulder och Escalante

Mitt på den vägen stod det helt plöstligt en galen ko! Den var helt skogstokig och stod och frustade medan en cowboy från häst försökte fånga den med lassso och en annan gömde sig bakom motorhuven på ekipaget de försökte få in kreaturet i. :)
Jag stannade en stund för att se hur det skulle gå, men det visade sig att han inte var någon Zeb Maccahan direkt och var rätt usel med lassot, så till slut körde jag långsamt förbi det hela.

En modig och en feg cowboy försöker tämja en galen kossa

En modig och en lite fegare cowboy försöker tämja en galen kossa

Jag hade inte funderat så mycket på vart jag skulle ta vägen, bara att det skulle vara i närheten av Kanab. Till slut blev det en State Park som ligger i närheten och heter ”Coral Pink Sand Dunes”.
Det låter ju fint men var ett riktigt skitställe ur fotosynpunkt. Visst fanns det ett par tre rejäla sanddynor men det var fotsteg överallt och på en del ställen var det till och med tillåtet att köra med ATV (fyrhjulig motorcykel), så ni kan ju tänka er hur det såg ut.
Men campingen hade i alla fall dusch och det kunde ju vara värt de 20 dollar som var avgiften.

Från Coral Pink Sand Dunes

Från Coral Pink Sand Dunes

Lotteriet till the Wave gick inte bra första gången (71 sökande) men jag bestämde mig ändå för att åka ner till Wire Pass vilket är utgångspunkten för vandringen till The Wave. Där finns också en smal canyon som heter Buchskin Gulch och ett annat ställe jag kollat in som heter EdMeiers Secret.

Inne i Buchskin Gulch

Inne i Buchskin Gulch

Buchskin Gulch var riktigt häftigt och enligt en Ranger jag frågat även den närmaste vägen till EdMeiers Secret. Så när jag lämnade Buchskin Gulch trodde jag det bara skulle vara ett par hundra meter i en canyon innan jag kunde gå mot målet. Det visade sig vara en smal canyon som var minst ett par kilometer lång innan jag kom ur den och kunde ta mig till EdMeiers Secret.

Vägen till EdMeiers Secret

Vägen till EdMeiers Secret

Väl där var det riktigt fint och jag fick lite molnslöjor i kanten som livade upp det hela.

Väl uppe vid EdMeiers Secret

Väl uppe vid EdMeiers Secret

Sen var det ju det där med att ta sig tillbaka.
Det blir ju snabbt mörkt och jag hade 5 kilometer varav 3 kilometer i smala canyons (1-5 meter breda) att klara av. Det var visserligen en fin stig och varken svårt eller farligt men däremot lite läskigt.
Jag är varken mörkrädd eller lättskrämd men att gå ensam långt ute i öknen i mörka canyons medan korparna flyger över dig och kraxar som vildvittror. Det kan göra även den tuffaste bli lite spak.
Men jag kom ut till slut, utan missöden. :)

I morse försökte jag med lotteriet igen (75 sökande) och det gick natuligtvis inte den här gången heller. Så nu skiter jag i The Wave och åker och hälsar på mina vänner Jan och James som campar i närheten av Zion i sina husbilar.

Jag har fått lite ont i en ljumske. :(
Förmodligen beror det på för många stora kliv med för korta ben och för tung packning. Men det gör inte ont hela tiden så det är bara att bita ihop och sen har det ju hela vintern på sig att läka.
Det är och ska vara klarblått resten av tiden och vad jag ska hitta på de sista dagarna vet jag inte än. Det får ni läsa om i nästa inlägg.

/Peter

 



Sydvästra USA 2014, Del 2

tisdag, 4 november, 2014

Nu hade vi kört österut från Escalante till den södra delen av Canyonlands NP och området som kallas The Needles.
Jag och Reb kom dit kvällen innan vi skulle ut på vandring till Chesler Park och Elephant Canyon som ligger djupare in i The Needles än man kommer med bil.

Det var fullt på campingen inne i nationalparken så vi fick i stället välja den privatägda Needles Outpost som ligger strax utanför parken. Damen som är föreståndare där heter Tracy och när jag och Patrik var där för två år sen var hon stenhög på någon sorts drog när vi kom dit. Den här gången verkade hon nykter men en väldigt skum människa är det.

The Needles. Man förstår var de fått det namnet kommer ifrån

The Needles. Man förstår var de fått det namnet kommer ifrån

Dagen efter var det dags att ge sig ut på vandring. Vi började med att besöka Visitor Center för att bekräfta vårat tillstånd och få förmaningar om hur vi skulle bete oss. De har tydligen sett björn i området så vi var tvungna att hänga upp vår mat i ett träd när vi inte var vid tälten. Dessutom gäller att ”Det du tar med in ska med ut” vilket innebär att man får ha med ”wagbags” (bajspåsar med speciella kemikalier i som man tar med sig tillbaka ut från området). Som tur var lyckades jag hålla mig i nästan tre dagar och slapp det eländet. :)

Utgångspunkten heter Elephant Hill och är mest känt för en helt galen offroad väg upp för en backe.
Vi gav oss i väg ut i den otroligt häftiga naturen och det visade sig vara en ganska utmanande vandring med väldigt kuperad terräng och nästan klättring på vissa ställen.

Härlig miljö att vandra i. Men också ganska krävande med tung packning.

Härlig miljö att vandra i. Men också ganska krävande med tung packning.

Dessutom finns det inget vatten därute så förutom tung kamerautrustning, tält, sovsäck, kök mm. hade jag åtta liter vatten med mig och ryggsäcken var nog den tyngsta jag burit på. Men tre timmar senare var vi i alla fall framme vid platsen i Elephant Canyon vi skulle campa på.

Fin plats att tälta på.

Fin plats att tälta på.

När vi satt upp tälen och ätit gick vi vidare till Chesler Park för kvällsfotografering. Stigen dit var ett par kilometer med mer klättring än vandring så man blev svettig och go innan vi var framme Och att ta sig tillbaka samma väg i mörkret var en liten utmaning men vi tog det lugnt så det gick bra.

Från första kvällen i Chesler Park.

Från första kvällen i Chesler Park.

Morgonen efter skulle vi gå upp till en ”arch” som heter Druid Arch.
Det är ca fem kilometer dit så vi började gå långt innan solen gått upp. Vi var ute i god tid men kom fel i mörkret vid ett ställe där man skulle svänga ur en uttorkad flodfåra som man mestadels gick i. Så vi irrade runt i nästan en timme innan vi hittade rätt igen.
Det var riktigt surt. För den här mogonen fanns det en del moln på himlen och vi kom fram fem minuter för sent för att kunna fota i det första glödande ljuset.
Men det blev helt okej ändå och vi hade i alla fall moln vilket ju är tusen gånger bättre än klarblå himmel.

Utblick över Elephant Canyon från Druid Arch

Utblick över Elephant Canyon från Druid Arch

 

Druid Arch i svartvitt.

Druid Arch i svartvitt.

 

En till mot Elephant Canyon med lite "drag" i himlen.

En till mot Elephant Canyon med lite "drag" i himlen.

På kvällen gick vi över till Chesler Park igen men det var tunga moln i horisonten och det blev inte något jättebra ljus att fotografera i.

Utsikt över Chesler Park.

Utsikt över Chesler Park.

 

Ett utsnitt av de läckra bergsformerna.

Ett utsnitt av de läckra bergsformerna.

Morgonen efter var det dags att gå tillbaka till bilarna men först tog vi oss upp på berget ovanför vår tältplats för att fotografera.
Den här morgonen blev det ingen glöd i molnen men vi hade (som sagt) i alla fall moln.

Från berget ovanför vår tältplats.

Från berget ovanför vår tältplats.

När vi vandrat ut och vilat en stund körde vi till Moab där mina och Rebs vägar skiljdes åt och han körde vidare hem till Colorado.

Jag skulle stanna några dagar i Moab som ligger i anslutning till den norra delen av Canyonlands NP (Island in the Sky) och Arches NP.
Nu var det oväder på väg in och det skulle bli mycket kallare, så jag lyxade till det och tog in ett par nätter på motell. Jag behövde dessutom tvätta kläder (man blir fruktansvärt skitig i öknen) och göra rent utrustningen.

På kvälen åkte jag upp på ”Island in the Sky” vilket är en biltur på ca en timme från Moab. ”Island in the Sky” är en så kallad Mesa (berg med en plan topp) som är ca 400 meter hög. Från den harman utsikt ner på det omgivande landskapet fullt med olika canyons där bla. Coloradofloden flyter fram.
Den här kvällen var det inga bra förhållanden och det blev inte mycket bilder.

Morgonen efter åkte jag upp igen och tog mig till en utsiktspunkt som heter ”Grand View Point Overlook” och gick längst ut på spetsen av hela berget.

Från "Grandview Point Overlook".

Från "Grand View Point Overlook".

Inte heller den här morgonen blev sprakande ljusmässigt och nu började det bli lite frustrerande. Man vill ju gärna ha moln men hittills hade de hela tiden varit stora tunga moln vid horisonten som blockerade ljuset vid solens upp-och nedgång.
Men det är ju inget man kan göra något åt. Så det är bara att kämpa på och jag ägnade några timmar åt att rekognisera inför de kommande dagarna.

Lite värmande sol efter en kall morgon (ser farligare ut än det är) :)

Lite värmande sol efter en kall morgon (ser farligare ut än det är) :)

På kvällen såg det ut att bli samma visa igen så jag åkte till utsiktspunkten ”Green River Overlook”. Där var jag för två år sen och hittade ett träd som jag sett att en amerikansk fotograf tagit en häftig bild på. Den här gången fotograferade jag innan solen gick ner i molnen och det passade för just den bilden.

Trädet i närheten av Green River Overlook.

Trädet i närheten av Green River Overlook.

 

White Rim (kallas "White Rim" pga den vita kanten på canyonen)

White Rim med Green River (kallas "White Rim" pga den vita kanten på canyonen)

I morse gav jag mig upp igen och när jag kom upp på närmare 2000 meters höjd visade det sig att det hade snöat under natten.
Jag hade planerat att ta mig till ett ställe i närheten av ”Grand View Point Overlook” som jag kollade upp under gårdagen.
Det innebar ca en kilometers promenad i mörkret och när jag gått en bit kom jag in i tjock dimma (eller kanske var det ett moln).
I pannlampans sken blev som att gå i ett glas mjölk och eftersom det ju finns ”ganska” höga stup här fick helt enkelt sätta mig på en sten och vänta.
Det såg ut att skita sig än en gång men plötsligt så lättade dimman och jag fick den bästa morgonen hittills under resan.

Litet "snöklätt" träd med "Monument Basin" i bakgrunden.

Litet "snöklätt" träd med "Monument Basin" i bakgrunden.

 

"Buck Canyon". Fortfarande lite dimma kvar där nere.

"Buck Canyon". Fortfarande lite dimma kvar där nere.

 

Ganska mycket snö på träden uppe på berget.

Ganska mycket snö på träden uppe på berget.

I närheten av Moab finns också Arches NP och den har jag inte tänkt att lägga så mycket tid på. Jag var där för två år sedan och tyckte inte att det finns så jättemycket kul att göra där. Men nu kände jag mig klar med ”Island in the Sky” så i kväll tog jag en sväng till Arches NP i alla fall och tog några bilder.

Rosa regn över Arches NP.

Rosa regn över Arches NP.

 

"Balanced Rock" i Arches NP.

"Balanced Rock" i Arches NP.

I morgon blir det sovmorgon. Sen åker jag söderut igen och ska stanna en natt i Capitol Reef NP.
Där är det tydligen svinkallt med ett antal minusgrader på nätterna så det kan ju bli lite bistert.
Sen åker jag vidare söderut och på torsdag morgon ska jag vara på ett ställe som heter Kanab och delta i ett lotteri för att få tillstånd att gå ut till The Wave. The wave är ett populärt ställe med häftiga stenformer och de släpper bara in 20 personer om dagen, så ni får hålla tummarna.

Det blev ett långt inlägg den härgången men jag hoppas ni har orkat ta er igenom det. :)
Förhoppningsvis lyckas jag göra minst ett inlägg till innan jag åker hemåt.

/Peter